Att älska varandra men inte fungera ihop
Jag och min sambo älskar varandra men bråkar jämt. Minsta diskussion slutar med att vi nästan gör slut. Vi säger de saker som gör mest ont, skriker (jag) hotar om att gå (ibland gå o sen komma tillbaka).
När vi träffades hade jag återvänt från en resa under vilken jag hade fastnat i ett manipulativt förhållande som slutade med att jag blev misshandlad. När jag kom hem kände jag att jag inte hade några vänner kvar, att ingen hade saknat mig. Jag var en självsäker, social person innan.
Det har hänt mycket jobbigt. Han blev arbetslös tidigt i relationen o förändrades mkt, blev krävande, misstänksam. Ett tag hade vi långdistansförhållande, sen bodde vi hos min mamma ett tag. I somras gjorde jag en abort.
När det är bra är det JÄTTEBRA och vi gör massor av planer, vi kan prata hela nätterna, sexet är fantastiskt o pirret i magen är där. Då tror jag att han är mitt livs kärlek. Men när det är dåligt är det JÄTTEDÅLIGT och vi vill båda göra slut, o det är för ofta
Båda behöver mkt bekräftelse. Båda är stolta. Jag är lite svartsjuk ibland. Han säger att allt han gör är fel (enligt mig). Varje gång vi bråkar känner båda att, nu går det inte längre, vi funkar inte! Jag får aggressiva utbrott som jag inte kan kontrollera (haft hela livet, precis som pappa)och han är kall och sårar med ord, säger saker för att jävlas och jag blir tokig. Han triggar mig. Sen är det alltid jag som är skyldig, för att jag tappar fattningen.
Kan man lämna ngn man älskar för att det inte funkar?
Jörn Aasmundsen svarar:
Tack för din fråga! När man träffas, i förälskelsen, finns passionen; att man helt och hållet går upp i den andre. Olikheter är sällan något problem, de saker man eventuellt tycker olika om ses ofta inte som en svårighet, utan snarare som något som väcker ens nyfikenehet.
Efterhand som man lär känna varandra och, som i ert fall, flyttar ihop, blir gärna fler sidor hos den andre tydliga. Det kan vara både egenskaper och förhållningssätt som man inte sett innan (både positiva och negativa) samt egenskaper hos den andre som man i och för sig har sett, men som man i den inledande förälskelsen inte uppfattade som ett problem.
I denna situation, när olikheterna blir tydliga, uppstår gärna konflikter som det på ett eller annat sätt behöver förhandlas kring. För i grunden är det det konflikter är, meningsskiljaktigheter som behöver regleras.
Problemet är dock att ni inte har samma erfarenheter gällande konflikthantering i och med att era bakgrunder är olika.
Om man i en konflikt kan hålla sig till själva sakfrågan är det sällan något problem - då går det som oftast att hitta en kompromiss. Du beskriver dock i ditt mail att konflikterna som du och din sambo hamnar i lätt urartar till att snarare bli en konflikt kring personlighetsegenskaper samt vem av er som bär skulden för att det blir som det blir. I en personkonflikt tappar man gärna sakfrågan och samtalet handlar snarare om anklagelser och försvar; "Du är si eller så!". "Skall du säga! Du är ju så här!" etc. Personkonflikter (att man på olika sätt kritiserar den andres egenskaper) är samtidigt något av det som påverkar en parrelation mest negativt.
Du beskriver att du upplever att ni båda behöver mycket bekräftelse. Att hamna i en konfliktsituation kan i det avseendet givetvis väcka känslor som bekräftar motsatsen; att ni inte känner er älskade, respekterade och har tillit till varandra, något som gärna förstärker det anklagande i samtalet - att helt enkelt inte känna sig förstådd.
Samtidigt beskriver du att ni har levt under omständigheter som på olika sätt varit belastande för er; att du själv hade lämnat en destruktiv relation med misshandel, att din sambo kort tid efter att ni blev ihop blev arbetslös samt aborten som du genomgick i somras. Dessa omständigheter kan självklart på olika sätt påverka hur ni hanterar konflikter er emellan.
Jag uppfattar att ni båda framkallar starka känslor hos varandra; att ni båda känner en intensiv attraktion för varandra, att ni i era goda stunder pratar med varandra och planerar för framtiden, men att ni i konflikterna er emellan också lockar fram sämre sidor hos varandra som gör att du ifrågasätter er möjlighet att leva ihop. Att leva ihop innebär både att möta den andre, men också sig själv. Känslan av att man tillsammans med den andra blir någon man inte vill vara riskerar också att förstärka konflikten.
En viktig utgångspunkt att undersöka för att få svar på frågan "om man behöver lämna någon man älskar" eller om ni kan fortsätta leva tillsammans, är om ni kan åstadkomma ett mer konstruktivt sätt att ta er an de konflikter som uppkommer. Att kunna besinna sig är givetvis lättare sagt än gjort, samtidigt som ni båda vet att när en konflikt eskalerar, blir det inte bra för någon av er. Därför innebär det att få ett konfliktstopp att någon (eller ni båda) tar ansvar för att påtala att "...nu är vi på väg dit igen". För att detta skall fungera, måste båda givetvis respektera detta; att ni behöver gå iväg, lugna ner er eller liknande för att senare försöka återuppta diskussionen när ni båda är lugnare.
I tillägg är det viktigt att ni i de lugna och goda stunderna försöker prata om vad konflikterna gör med er, inte med uttalanden som "När vi bråkar, så blir du så här", men mer som exempelvis "Jag blir rädd och orolig för att du inte älskar mig när vi hamnar i våra bråk". Att prata om HUR man bråkar istället för ATT bråka kommer förhoppningsvis ge er en bättre förståelse av vad ni sätter igång hos varandra.
Min rekommendation, parallellt med att ni försöker skapa förutsättningar för att dels prata (i de lugna stunderna) om hur ni upplever era konflikter samt att ni söker behärska er innan det går för långt, är att söka en erfaren familjerådgivare eller parterapeut som kan hjälpa er vidare.
Oavsett, lycka till!
