Hur ska jag prata med min vän om hennes övervikt?
Jag har en vän som under några år tillbaka gått upp en hel del i vikt, drygt 50 kilo. Hon är i tjugoårsåldern och har nu ett BMI på cirka 44. I början gjorde hon lite försök att ändra kost och börja träna osv, men det gick inte så bra och nu är det som hon gett upp totalt.
Jag märker på henne att hon inte alls orkar saker hon orkat förut. Skulle kunna gå in på otaliga exempel men poängen är att hennes vikt hämmar henne. Hon vill ha barn inom en relativt snar framtid, men verkar inte inse att det dels kan vara svårare men också mer riskfyllt med en graviditet i hennes tillstånd.
Istället för att göra små försök känns det som hon gör tvärtom. Jag brukar försöka bjuda på frukt istället för fika när vi ses, föreslå eller promenad istället för att gå på restaurang eller liknande. Men hon väljer det sällan.
När jag inte bjuder på fika frågor hon efter godis/bullar. När nya hamburgerhaket öppnade valde hon att prova deras speciella burgare som är extremt stor och sa med stolthet i rösten att hon orkade minsann hela. Hon är musikalisk och pratar om sina framtida barn som musikaliska men inga sportiga barn, "lagsport ska vi stötta, det är bra för sammanhållning, men annars...".
Jag vet att det här inte alls är mitt problem, det är hennes liv och hon får välja hur hon ska leva det. Men jag kan inte låta bli att bli provocerad och ledsen av det, jag bryr mig så mycket om henne och det känns som att se henne misshandla sin egen kropp.
Jag vet att det är en extremt känslig fråga att ta upp med henne och undrar om jag överhuvudtaget ska göra det? För det känns ändå som ett missbruk precis som alkohol eller droger, och då skulle man ju garanterat ta upp det.
Men min fråga är helt enkelt hur pratar man om detta? Ska man ha en sån här intervention? Finns det något jag kan göra, eller ska jag bara släppa det och låta henne göra som hon vill?
Jenny Klefbom svarar:
Att ha ett BMI på 44 räknas som extrem övervikt, och betyder, precis som du skriver, att man är utsatt för stora risker. Rent akut så riskerar din vän att dra på sig olika sjukdomar. Alltifrån diabetes och hjärt- och kärlsjukdom, till problem med leder och smärta. Men även infertilitet och komplikationer vid eventuell graviditet hör till riskerna, såsom du skriver. Att du känner till detta råder det ingen tvekan om, men jag skulle nog säga att det också är mycket troligt att din vän känner till riskerna trots att hon inte visar några tecken på det.
Din vän är ung och du beskriver att viktuppgången både är stor och har skett hastigt. Det finns därför skäl att tro att grunden bakom den är sjukdom. Med sjukdom menar jag i det här fallet i första hand en ätstörning, eller någon typ av beroendebeteende, som du också själv är inne på.
Det kan förstås också vara så att viktuppgången är kopplad till något medicinskt tillstånd, men en gissning är att din vän i så fall hade berättat om det, för då hade det ju funnits en tydlig och acceptabel förklaring bakom det som alla ser, men som hon nu inte berör med ett ord.
Om vi alltså har hypotesen att viktuppgången beror på ett psykiskt tillstånd, så är det ur mitt perspektiv inte konstigt att din vän inte vill prata om sitt problem. Att lida av ett beroende, som man är helt ur stånd att viljemässigt kontrollera, är förenat med mycket svåra känslor.
Vanligt är att den som ägnar sig åt hetsätning, eller för den delen missbruk av alkohol eller droger, mot allt bättre vetande och fast man inte vill något hellre än att kunna sluta, plågas svårt av skam och självförakt. Den som har alkoholproblem försöker ofta dölja flaskor och andra spår efter drickandet, och det är inte ovanligt att missbrukare helt förnekar sitt missbruk trots solklara ”bevis” på att det pågår för fullt. När det som missbrukas är mat, så blir situationen ännu svårare för den som upplever sig som fast i beroende. Så mycket av vårt sociala liv är organiserat kring ätande, och man kan ju inte helt sluta att äta, såsom en alkoholist faktiskt helt kan sluta med alkohol. Det är dessutom ofta svårare att hitta tillbaka till ett balanserat intag än vad det är att upprätta ett totalförbud. Inte heller är det realistiskt för den som missbrukar mat att helt undvika situationer där mat förekommer.
Av det du skriver så ser jag att du tycker att det är underligt att din kompis nästan skryter över sitt ätande, och att hon aktivt försöker få tillgång till onyttiga saker i stället för att välja en frukt eller promenad som du föreslår. Det kan finnas flera skäl till det. Kanske är hon så panikslagen inför tanken att börja prata om sin situation att hon måste överdriva i sitt upprätthållande av att ”allt är som det ska”. Att i det läget börja prata om att motion är bra, vore kanske ur hennes synvinkel som att erkänna hur destruktivt hon själv lever. Kanske är hennes sug så stort att hon inte förmår att kontrollera det ens när du är med. Och kanske är en promenad faktiskt så jobbig för henne i dagsläget att hon inte klarar av den.
Det du undrar över är om, och i så fall hur, du ska ta upp frågan med din vän. Det är ingen lätt fråga, för som du skriver så är det oerhört känsligt att ta upp någon annans viktproblem med denne. Ännu svårare blir det förstås med tanke på hur stora ansträngningar din kompis verkar vara beredd att göra för att undvika frågan.
Jag tänker att du faktiskt kan välja att helt låta bli att ta upp saken: det är ju hennes liv. Men det förutsätter att du även inför dig själv klarar av att acceptera och förlika dig med den inställningen. Om du däremot vill föra saken på tal, så tror jag att du gör bäst i att vara ordentligt förberedd. Är hon tydlig med att hon inte vill prata om detta med dig, så måste du acceptera det. Hon å sin sida måste acceptera om det innebär att ni kommer att umgås mindre, om du känner att du inte orkar med att spela med i hennes förnekelse.
Störst framgång tror jag att ett sådant samtal skulle ha om du på en gång signalerar att du förstår att situationen är för svår för henne att hantera, och att du inte klandrar henne. Att till exempel säga något i stil med: ”hur mår du egentligen, jag ser ju att du har gått upp mycket i vikt på senare tid. Jag skulle så gärna vilja hjälpa och vara ett stöd för dig i detta”.
En instinkt vi alla har är att försöka åstadkomma konkret förändring genom att komma med goda råd eller uppmuntrande och peppande ord. Självklart skadar det inte om du uttrycker varma känslor för din vän, fast vad som oftast är till allra störst hjälp är att bara lyssna till och bekräfta den som har bekymmer.
En önskan om förändring måste komma ifrån henne själv för att den ska vara möjlig, och det du kan bidra med är att vara hennes samtalsstöd genom att visa intresse och omsorg.
Vänlig hälsning,
