Under vilka förhållanden är det ok för mitt barn att bo?
För åtta år sedan separerade jag och mitt barns pappa. Våran son var då två år. Barnets far köpte en lägenhet. Ett rum och kök, som han flyttade till. Vår son har bott hos sin pappa varannan helg och sista åren varannan vecka från onsdagar efter skolan till måndag morgon. Jag har från början tyckt att det var konstigt av honom att han köpte ett rum och kök. Men nu tycker jag att det inte känns ok längre.
Vår son är 10 år och bor tillsammans med sin pappa och pappans sambo i en liten etta ons-mån. Hemma hos mej har han eget rum och har alltid haft.
Min fråga är just om det är ok att mitt barn på 10 år delar rum med sin pappa och pappas tjej när han är där?
Jenny Klefbom svarar:
Hur människor ska leva och vad som är ok livsomständigheter för barn är en fråga som man kan ha mycket olika åsikter om. Ser man till ett barns mer grundläggande behov så finns det väldigt mycket i vårt moderna samhälle som barn egentligen inte behöver. Om man går bakåt i historien bara några årtionden, eller om man tittar på hur människor i andra länder lever, så blir det tydligt att ett rum och kök för två vuxna och ett barn i många sammanhang skulle vara en oerhörd lyx.
Men visst kan det finnas problem med att tre personer ska dela sovrum. Kanske oroar du dig över att de vuxna har sex när sonen sover hos dem? Det håller jag med dig om att det vore olämpligt, men jag förutsätter samtidigt att det är något som även de har tänkt på, och undviker när pojken är hos dem. Kanske tycker du att lägenheten är så liten att den inte erbjuder möjligheter att göra läxor och liknande i lugn och ro? Det borde vara lätt att ta reda på och även eventuellt åtgärda om det behövs.
Nu påverkas vi förstås inte bara av våra grundläggande behov av mat för dagen, skydd mot kyla och faror osv. Vi styrs också ganska mycket av normer, det vill säga hur alla andra runt omkring oss har det. Det innebär att det kan vara stigmatiserande för ett barn att bo med sin familj i en trerumslägenhet, om barnets alla klasskamrater bor i jättestora villor. Samtidigt finns det i dagsläget bostadsområden i Sverige där man bor både 10 och 20 personer i samma trerumslägenhet utan att uppleva det som annorlunda, just för att många lever på samma sätt i ens närhet.
Hur omständigheterna ser ut kring din son vet inte jag, men jag tycker mig se att det, i takt med ökande bostadspriser i storstadsområdena, blir allt vanligare att man inte klarar av att hålla samma bostadsstandard som man gjort tidigare. Det förekommer också att föräldrar frivilligt väljer bort en större, och dyrare, bostad för att kunna prioritera något annat, såsom att ha råd att studera, eller kunna resa mer.
Vad som är normalt och inte normalt går alltså inte riktigt att säga, och egentligen är det i det här sammanhanget av mindre betydelse hur dina normer ser ut, och av större betydelse hur din son upplever sin situation. Med detta sagt tycker jag inte att du ska börja fråga ut honom om saken. Jag tycker däremot att du ska ta på allvar om han själv signalerar att han tycker att det är jobbigt med den relativa trångboddheten som råder hos pappa på det ena eller andra sättet. Kanske kan man i så fall lösa saken på något vis som inte behöver innebära bostadsbyte, exempelvis genom att möblera på ett annat sätt, använda köket mer eller liknande, så att din son känner att han får det privatliv som han har behov av med stigande ålder.
Vänlig hälsning,
