1/20/2011

Trotsig 6-åring

Jag har en dotter på 6,5 år som lite innan hon blev 6 år kom in i en trotsperiod. Känns som om jag har en minitonåring hemma. Jag lever själv med henne. Det som gör mig frustrerad är när hon får sina utbrott. Från det ena till det andra så slår det över. Det svärs, även de allra grövsta svordomar, pekar finger, slåss, sparkas, rivs, bits. Situationen innan kan ha varit hur bra som helst och så bara vänder det. Tyvärr allt för många gånger så hamnar jag på hennes nivå.

Vi gapar och skriker på varandra. Jag börjar ju naturligtvis med att säga till henne men när tålamodet tagit slut så befinner jag mig på hennes nivå. När hon är inne i det här så har hon ingen respekt alls för mig. Har försökt prata med henne lugnt, ignorerat och blivit arg men inget fungerar. När hon är som vanligt så frågar jag varför det blir så där ibland men det kan hon inte svara på. Hon vet inte varför. Hon säger efter ett tag förlåt och i början så godtog jag dom men när hon efter bara en liten stund sagt det börjar om igen så har jag sagt att jag vill inte ha hennes förlåt för hon menar ju inget med det.

Jag känner mig så hjälplös och maktlös. Vet inte vad jag ska göra. Jag är i akut behov av att få hjälp med hur jag ska hantera dom här situationerna. Det är ju inte varje dag det händer, men kanske en gång varannan vecka. Ibland kan det gå längre tid emellan. Annars är hon en trevlig, artig och social tjej. Beter sig alltid bra när vi är borta. Det är bara hemma med mig som hon gör så här.


Ingrid Gråberg svarar:

Jag förstår att din dotters utbrott gör dig frustrerad och tar på dina krafter, men när det är som jobbigast får du påminna dig om hur väl hon fungerar i övrigt. Att hon inte kan förklara varför hon beter sig som hon gör mot dig är inte konstigt. Många gånger är det svårt nog för en vuxen att förklara varför man blev arg och varför man betedde sig som man gjorde under ilskeutbrottet.

Eftersom din dotter aldrig får utbrott i andra sammanhang, så handlar det inte om att hon har dålig impulskontroll, hett temperament eller lider av total brist på uppfostran. Hon vet hur man bör uppföra sig bland folk och klarar också av att göra det. Egentligen kan du se det som något positivt att hon vågar släppa kontrollen och visa upp all sin ilska och frustration hemma med dig. Det är det normala, och önskvärda får man väl säga, att barn beter sig bättre utanför hemmets väggar än de gör tillsammans med den vuxne/de vuxna som de känner sig mest trygga med.

Hur normalt den än må vara, så behöver du hitta ett sätt att hantera utbrotten som känns bra både för dig och för din flicka. Du skriver att du provat flera olika förhållningssätt, kanske vid ett och samma tillfälle till och med. Det bästa är om man som förälder lyckas hålla sig till ett förhållningssätt från gång till gång. Vilket sätt man bör välja beror på vad som passar barnet och en själv bäst. Alla sätt är bra, utom de dåliga brukar man säga. Jag törs påstå att många olika metoder kan vara bra – så länge man använder dem på rätt sätt.

Att ignorera ett icke önskvärt beteende kan vara en bra metod, under förutsättning att man samtidigt positivt uppmärksammar det önskvärda beteendet och klargör för barnet att han/hon självklart får vara arg, men att man inte får bete sig hur som helst när man är arg. Barnet måste få hjälp att hitta alternativa sätt att uttrycka sin ilska. Generellt vill jag inte uppmuntra någon till att ignorera sitt barn, utan det är en metod man kan ta till när man fastnat i negativa mönster av skrik och bråk. Ignoreringen är alltså tänkt att vara en ersättning för skäll och hårda tag, och kräver att man kan behålla sitt lugn och snabbt slå om till att kommunicera på ett positivt sätt med barnet när beteendet förändras eller upphör.

En del barn mår bra av att man lugnt och bestämt håller fast dem tills utbrottet är över och fasthållandet kan övergå till ett ömsint kramande istället. Andra barn får närmast panik av att bli fasthållna. Ska man hålla fast barnet måste man försäkra sig om att inte skada barnet och en förutsättning för att det ska vara en acceptabel metod är att man själv kan hålla sig lugn och inte bli arg. Man behöver vara lite som Bamse; stark, snäll och med en ängels tålamod.

När jag tänker efter kan jag inte komma på någon bra metod som inte kräver att du som vuxen kan behålla ditt lugn. Jag är ganska säker på att ni kommer ta er igenom trotsåldrar och tonårskonflikter även om du emellanåt tappar tålamodet och beter dig som en arg 5-åring (det gör vi alla då och då). Det mesta går över och barn mognar och förändras med åren. Men vill du minimera aggressionsutbrotten så får du helt enkelt jobba med att hantera din egen ilska, så att du kan vara lugn och bestämd.

Slutligen vill jag kommentera det här med att säga förlåt och sedan göra om samma sak igen. Såklart det känns som att ursäkten inte betyder något, men då, i just den stunden, kan ursäkten vara 100 % uppriktig.

Vänlig hälsning,