1/26/2011

Jag är hörselskadad och känner mig utstött ur min familj

Jag har 4 syskon, jag är äldst av syskonen, har haft så dåligt kontakt med min familj, p g a jag är gravt hörselskadad sen barndomen, har flyttat mkt i i mitt liv i olilka skolor, ej bott hemma hos min familj.

Saken är att de 4 syskonen håller bara ihop och jag känner mej utanför och känner ej att jag hör ihop dom, och min mor har ju hållit dom ihop utan att jag ska vara med. Jag känner en stor bitterhet av det och undrar varför de gör så mot mej. Klart jag har ej växt upp med dom. Har alltid klarat mej själv. Jag undrar vem är det som ska ha psykologihjälp. Dom eller jag?

Jag anser att dom behöver hjälp, för det är dom som har orsakat allt för mej. Ska man klippa bandet eller? Har ju rätt att vara bitter över det, man ska ej egentligen älta över den, men den finns ju kvar. Det är fel att de behandlar mej så här. Jag hoppas ni kan ge mej svar! Är intresserad av psykologin.


Jenny Klefbom svarar:

Visst har du rätt att känna en besvikelse över de orättvisor som du har utsatts för. Men precis som du själv skriver så har du inte så mycket att vinna på att fastna i bitterhet och ältande. Det är du själv som kommer att förlora mest på det.

Som jag förstår det så har det funnits olika omständigheter bakom att du har fått bo på annat håll än hos din familj. Kanske har det funnits goda skäl – som att dina föräldrar har velat ge dig en så bra utbildning som möjligt – bakom att det blev som det blev. Men sen är det ju också så att nära relationer lättare utvecklas när man bor tillsammans och umgås mycket. Medan det blir mycket svårare att ha den riktigt nära kontakten när man bor långt ifrån varandra, och kanske inte heller har full koll på vad som händer i varandras liv.

Det här borde dina föräldrar ha tänkt på, och kompenserat för. I den bästa av världar skulle de också ha fått hjälp från samhället (skolan och de andra som har varit inblandade i din boendeplanering) med att hitta fungerande rutiner för att ändå ha en så bra kontakt som möjligt med dig. Så verkar det inte ha fungerat. Jag undrar därför om det kan vara av ren aningslöshet som din mamma inte verkar ”se” hur orättvist det har blivit för dig.

Enligt min erfarenhet så gör människor mycket sällan saker av ren illvilja. Däremot är det jättevanligt att man inte riktigt förstår varandra, eller att det uppstår missförstånd. Och att det leder till lidande.

Mitt bästa råd blir därför att du ska tala om för din mamma hur du känner det. Kanske har hon tolkat situationen som att du trivs bäst själv? Eller varit stolt över din självständighet och inte velat kränka din integritet? Vem vet, men du har goda chanser att få en förklaring om du ger henne en chans att förklara sig.

Om det känns som ett svårt samtal att genomföra helt på egen hand, rekommenderar jag dig att boka tid på familjerådgivningen, och ta med dig i första hand din mamma dit. Sen kan det kanske också finnas anledning att ta upp frågan med dina syskon. Men gör en sak i sänder, eftersom jag förstår att det här är svårt och smärtsamt för dig, och då är det bra att skynda långsamt.

Vänlig hälsning,