2/9/2017

Min dotter önskar att hon var kille

Min lilla tjej, som snart fyller 4, har sedan hennes lillebror föddes för 1,5 år sedan uttryckt en önskan om att vara kille. Det går i perioder. Hon är inne i en sådan period nu. Hon säger att hon önskar att hon var kille och vill klippa håret kort som en kille, vilket vi har gjort. Hon trivs dock bäst i "vanliga kläder" typ strumpbyxor och klänning. Vi har köpt en biltröja men den gillar hon inte så jättemycket.

Min man tar inte det här på så stort allvar och tror inte att vår dotter långsiktigt kommer att hålla i denna önskan men mitt hjärta brister av detta. Att hon ska må dåligt med sig själv eller hamna i destruktiva mönster o.s.v. Mina fördomar är starka. Och om hon "blir" kille så försvinner ju hon, min dotter försvinner. Det är för mig en svindlande hemsk tanke.

Min dotter kan uttrycka saker som att "tjejer kan bli killar, bara killar kan bli pirater" eller " jag ska bli kille!" Exempelvis  i böcker där en tjej är huvudperson säger hon att huvudpersonen är kille fast det är en tjej, t.ex. Lotta på Bråkmakargatan är en kille. Emma tvärtemot är en kille o.s.v. Hon försöker komma åt att ta på lillebrors snopp så fort hon kommer åt och gör miner i spegeln för att imitera en kille. 

I övrigt är hon nog som vilket barn som helst. Hade t.ex. en intensiv dockperiod i tvåårsåldern och leker gärna fortfarande bebis/mamma-pappa-barn.

Hur ska jag resonera för att själv bli lugnare med detta? Är hon transgender? Mår hon dåligt över att vara flicka?


Jenny Jägerfeld svarar:

Vad fint att ni bemött ert barns önskan om att klippa håret med att gå hen till mötes och låta hen göra det. Det var mycket klokt av er. (Nu skriver jag hen istället för hon, eftersom vi inte vet!)

Det är svårt att veta om er ert barns tankar är något som kommer bli bestående eller något som hen känner just nu, under en kortare eller längre tid. Men det är betydligt vanligare att man har funderingar kring det kön man tillskrivits vid födseln och under en period vill tillhöra det andra könet, än att man har en bestående önskan och alltså är transperson. Det är faktiskt väldigt många barn som någon gång under sin barndom funderar på hur det skulle vara om de tillhörde ett annat kön. Jag är själv ett av dem, ville gärna vara kille under en period och var mycket avundsjuk på mina bröder. Men idag känner jag mig helt tillfreds med att vara tjej. Kanske har lillebrors födelse extra mycket aktualiserat tanken kring kön?

Det är inte särskilt konstigt att dessa funderingar kring att vara pojke eller flicka kommer, könsrollerna kan kännas väldigt snäva stundtals. De kläder man "får" ha på sig och de lekar man "får" leka är ofta ganska styrda av om man ses som pojke eller flicka. Detta har ert smarta barn redan uppmärksammat, vilket märks i repliken "bara killar kan bli pirater". Det är klart att detta med att vara flicka blir problematiskt om man har föreställningen att bara killar kan bli pirater och att pirat är något ert barn tycker verkar coolt. Förmedla gärna till hen att man kan bli eller leka pirat oavsett vilket kön man har, på samma sätt som vem som helst får leka med dockor, ha klänning eller tröjor med bilar på. Och om hen nu vill att Lotta på Bråkmakargatan eller Emma ska vara kille så är ju det helt okej, kanske kan man fråga om ert barn har något förslag på andra namn som hen tycker verkar bättre? Jag har ofta växlat namn på sagofigurer för mina barn, mest
för att infoga mer tjejer i sagorna eller för att byta roller på figurer som varit väl könsstereotypa. Du kan också fråga ditt barn om hen själv skulle vilja bli kallad något annat.

Jag hör att du blir väldigt orolig och drar ganska stora växlar på det som ditt barn uttrycker och det låter lite som om du hamnar i katastroftankar kring ditt barns framtid, att hen ska må dåligt eller hamna i destruktiva mönster. Jag tycker du ska ta det lugnt, följ ditt barns tankar och lekar, gå med ditt barn och fortsätt att visa hen att det är möjligt att klä sig och leka hur man vill oavsett vilket kön man tillhör. Att man kan vilja måla naglarna och leka pirat på samma gång.

Om hen uttrycker dessa önskningar om att vara pojke igen så passa på att prata med hen om hur hen tänker. Om det finns något särskilt som känns lockande med att vara kille eller om det finns något särskilt som gör att hen inte vill vara tjej? Har det något med brorsan, förskolan eller något annat att göra? Eller är det kanske så att det inte finns några särskilda skäl? Hen kanske bara vet att hen är kille?

Det är bra att du själv inser att du har fördomar och inte självklart tror att det du tänker är det rätta och riktiga. Om nu ert barn längre fram skulle visa sig vara fast i övertygelsen om att vara kille så är det ni har att förhålla er till. Det finns inget annat sätt. Det absolut största skälet till att transpersoner mår dåligt är när föräldrarna inte kan acceptera barnets könsidentitet. En transperson skulle inte behöva må så dåligt över sin identitet om inte omgivningen var så fast i gamla övertygelser.

Och det är ju inte så att din dotter försvinner om det skulle visa sig att hon är transperson! Det barn du födde för fyra år kanske visserligen visar sig vara en pojke, men allt finns ju kvar! Alla egenskaper ditt barn har, alla minnen ni delar, alla erfarenheter ni har gjort tillsammans: alla sagor du läst, alla skratt ni skrattat, alla lekar ni lekt. Inget av det försvinner ju bara för det!

Men ta det lugnt nu, följ ditt barns väg och försök förstå hen. Oavsett om detta är en tillfällig tanke eller något bestående.

Vänlig hälsning,