12/6/2010

Min framtid känns förstörd av min mamma

Hej! jag är en tjej på 17 år & har en mamma på 50 år. Under hela min barndom, eller kanske rättare sagt under hela livet har allt varit obalanserat. Droger, poliser, alkohol, slagsmål, självmordstankar osv har varit inblandat & jag har fått uppleva mycket under min barndom.

Jag började prata med en kurator och en tjej från soc när min mamma åkte in i fängelse ( 1 år ). Jag har aldrig kunnat öppna upp mig och mina känslor för någon annan, för jag vet att det inte finns någon som förstår mig på mitt exakta sätt ändå, men jag har försökt!

För drygt ett år sen när jag gick på Individuella programmet , anmälde min kurator min familjesituation hemma - till soc. Jag berättade i både glada och mindre glada situationer om hur allt var hemma. Jag kände inte att jag fick den hjälp jag behövde. Ett halvår senare fick jag brev om att utredningen blev nedlagd , varför vet jag inte?

Hur kan någon som ska påstås vara en soc-sekreterare försöka hjälpa en tjej på 17 år när ingenting händer! Mitt liv gick ungefär under efter det. Jag kan inte kolla min mamma i ögonen och så vidare & hon brukar jämt ta upp de när hon är full, vilket hon är ofta. Både en alkolist och en knarkare till mamma, någonting jag inte vill bli eller hade tänkt mig.

Jag vill inte skada mig själv genom att supa ner mig eller knarka ner mig, men jag är redan tillräckligt skadad i mitt psyke för att jag ska kunna bli normal.

Min fråga är hur jag ska kunna bearbeta allt om jag inte själv tycker att jag får någon respons utifrån?


Ingrid Gråberg svarar:

Du känner dig sviken både av din mamma och av samhället, så jag förstår att du har svårt att tro på att du kan få någon hjälp. Jag förstår också att det inte är så lätt för en 17-åring att stolpa upp på socialkontoret och ifrågasätta varför de lagt ner utredningen, men det skulle såklart vara bra om du vågade det.

Utifrån din beskrivning så vore det rimligt att du fick hjälp med att hitta ett annat boende där det finns förutsägbara, pålitliga och nyktra vuxna. Det skulle kunna vara hos någon släkting eller i något familjehem.

Med tanke på att du snart är myndig kanske det även kan vara aktuellt att fundera över om du kan få hjälp med ett eget boende – om du är mogen för det. Att bo själv handlar inte bara om att klara ekonomin och sköta vardagssysslor och sin egen hälsa, det handlar också om att känslomässigt vara redo för ett vuxet och självständigt liv. Med din bakgrund kan det finnas goda skäl till att låta dig prova på hur det är att leva i en välfungerande familj innan du tar steget och blir din egen.

Rent praktiskt och fysiskt kan du snart välja hur mycket kontakt du vill ha med din mamma, men på det känslomässiga planet är det inte lika enkelt. Du måste hitta fungerande sätt att förhålla dig till det som hänt tidigare, till nuet och till framtiden. Det behöver du sannolikt hjälp med och hjälp finns att få.

Du tänker att du är för skadad för att kunna bli normal, men det är förbluffande vad vi människor kan klara av. Även svåra och upprepade trauman är möjliga att bearbeta. Det du har varit med om kommer alltid vara en del av dig, men med rätt hjälp så behöver dina minnen inte påverka dig i lika hög utsträckning som de gör idag.

Jag tänker att du både behöver hjälp med att få till en praktisk förändring i ditt liv och hjälp med att bearbeta dina upplevelser. Förslagsvis kan du kontakta BUP-mottagningen i din kommun. Ungdomsmottagningen kan annars vara ett första steg. Eller om det finns någon vuxen i din närhet (släkting, granne eller lärare exempelvis) som du kan anförtro dig åt och som kan hjälpa dig att ta kontakt med både tänkbara behandlare och socialtjänsten.

Vänlig hälsning,