2010-12-27
17-åring som tar pengar hemma
Vi började misstänka att sonen på 17 år tog pengar hemma nu i somras, det visade sig att vi hade rätt. vVid ett flertal tillfällen har har tagit sparade pengar som funnits hemma. Vi vet att det handlar om minst 2000kr. När han ställts mot väggen så nekar han och blir ursinnig för att vi misstänker honom. Anfall är bästa försvar.
Efter många samtal kröp det fram från honom att det var han som tagit pengarna, han har bett om ursäkt och förklarat att han mår dåligt för det inträffade. Han har även börjat att betala tillbaka pengarna...vMen så händer det igen, senast förra veckan. 200:- till försvinner ur lillebrors spargris. Han måste få hjälp. Finns det terapi/rådgivning för ungdomar gällande ekonomi? Han kan uppenbart inte hantera pengar, vi är oroliga att han även har skulder utanför hemmet. Ska man polisanmäla?vPengarna går troligtvis till kläder, nöjen, kompisar... Han lever över sina tillgångar. Vore tacksam för svar.
Ingrid Gråberg svarar:
Om vi utgår ifrån att er son inte lider av kleptomani, och helt enkelt inte kan motstå sina impulser att stjäla, så lever han uppenbarligen över sina tillgångar. För att veta hur man bäst ska hjälpa er son måste man först ta reda på vart pengarna tar vägen och hur mycket han själv begriper av ekonomisk planering. Är det kläder och nöjen som pengarna går till handlar det kanske främst om att han behöver lära sig att rätta munnen efter matsäcken och att planera. Han behöver helt enkelt hjälp med att göra en budget och föra bok över sina inkomster och utgifter – och så en lektion i vad som är rätt och fel.
Om det är så att er son plötsligt börjat få stora utgifter kan man inte utesluta att pengarna går till något annat, exempelvis pokerspelande eller droger. Då kan det gå fort att samla på sig skulder. Det kan också gå fort att hamna i missbruk och beroende som kräver behandling. Det händer också att barn och ungdomar gör av med mycket pengar på kompisar eller någon de är kära i, för att imponera eller försäkra sig om att få vara med. I sådana fall handlar det snarare om att hitta sätt att stärka självkänslan, än att göra en polisanmälan.
Hur väl känner ni er son? Har ni koll på vilka han umgås med och vad han gör på fritiden? Hur går det för honom i skolan? Saknar han begrepp om pengars värde? Har han bristfällig moral? Låg självkänsla? Dåligt omdöme? Kort sagt, finns det något ni har anledning att oroa er för eller fungerar er son väl i övrigt?
Som ett första steg tycker jag att ni ska göra ett allvarligt försök att själva prata med er son, i syfte att komma fram till varför han stulit av er och hur han tänker och känner. Alltså i syfte att förstå honom. Om ni inte kan nå fram till honom eller om ni känner att ni har anledning att oroa er för något, så rekommenderar jag att ni ringer och konsulterar någon på BUP, hos socialtjänsten eller beroendemottagningen – allt beroende på vad ni oroar er för.
Vänlig hälsning,
