11/15/2017

Jag är avundsjuk på andras lyckade barn

Jag har en son som är drygt 23 år. Han hoppade av gymnasiet under det sista året och har mått rätt dåligt i perioder, har rökt cannabis etc. Han bor själv och han har nu i alla fall ett jobb som går ok, men han är inte riktigt glad. Jag misstänker att han fortfarande röker och känner mig orolig och nervös för hans pendlande humör.

Jag känner mig så avundsjuk på andra vars barn är "så lyckade" och har flick- resp pojkvänner och allt flyter på. Jag skäms också för att jag inte är "nöjd" med honom. Hur tvingar man någon att söka hjälp, det går ju inte.


Jenny Klefbom svarar:

Nej, det går inte att tvinga någon att söka hjälp, och för att tvångsvård ska vara aktuell så krävs det att personen lider av allvarlig psykisk störning och har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på frivillig basis. I praktiken innebär detta ofta att patienten utan vård riskerar att utsätta sig själv eller sin omgivning för allvarlig fara. Inget av detta verkar vara fallet med din son.

Just din oro för sonen är inte heller det enda du tar upp i din fråga. Din oro kompliceras av att den vävs samman med de mer skamfyllda känslorna av avund över hur ”lyckade” andra barn ter sig och kanske också en frustration eller till och med ilska över att du inte når fram till honom och att han inte låter dig vara det stöd som de allra flesta föräldrar vill kunna vara för sina barn.

Jag vill börja med att resonera kring dina förbjudna känslor av avund. Att du känner avundsjuka kan bottna i många olika saker. Det kan i grund och botten handla mer om dig än om din son, om du kanske känner att livet inte har bjudit dig på lika mycket som du tycker att andra har fått. Eller om du genom egna tidigare erfarenheter när en konstant känsla av underlägsenhet gentemot andra, som får näring av att du är extra benägen att uppmärksamma sådana detaljer där du kommer till korta.

Det här med att uppleva glaset som halvfullt eller halvtomt är delvis något man kan träna sig till, men hur man är benägen att tänka handlar också om vilka lärdomar livet har gett en. Är det en generell känsla du bär på; att du ständigt drar det kortaste strået i alla möjliga olika sammanhang?

Om vi i stället riktar bort blicken ifrån dig, och dina eventuella individuella bakomliggande faktorer, så är det ett faktum att hela vårt samhällsklimat alltmer har kommit att bygga på att vi jämför oss med varandra. Visst har föräldrar i alla tider mätt och jämfört sina barn, men de sociala medierna har öppnat dammluckorna för detta fullständigt. De flesta människor som är aktiva på sociala medier översköljs varenda dag med andras bilder av och kommentarer kring sina lyckade, mysiga och fantastiska liv.

En del föräldrar är själva bra på att göra om sociala medier till en arena för att skryta över sina barn, men ännu fler solskenshistorier finner man ofta på mor- och farföräldrars sidor. Och jag misstänker att du befinner dig i den åldern att vissa av dina bekanta har hunnit få barnbarn? Hur ofta ser du inlägg där någon skriver att hen är sur, trött, ledsen eller håglös? Eller att de har konflikter med sina barn, tycker att barnbarnen är ouppfostrade och jobbiga att ta hand om, eller liknande? Det händer, men det är inte sådant som dominerar.

Det har börjat komma forskning kring hur den här snedvridna bilden som vi får oss till livs via sociala medier egentligen påverkar oss, och den får oss inte att må bättre. Tvärtom är det numera vanligt att man känner att ens helt normala och vanliga liv är värdelöst och sämre än alla andras. Självklart sänker detta både humör och självkänsla.

Nu vet jag inget om huruvida du är aktiv på sociala medier, men att börja rannsaka vad du tar del av för information ifrån andra kan vara en början för dig till att omvärdera ditt missnöje och din avund. I mina öron låter ditt och din sons liv nämligen ganska normala. Det är självklart inte bra om han har ett pågående missbruk. Å andra sidan är det en fantastisk framgång att ha ett jobb i hans ålder, särskilt om man inte har gått ut gymnasiet. Det tyder faktiskt på att han har både resurser och kraft.

Det som däremot inte är bra är om han mår psykiskt dåligt. Tyvärr är även det dock ganska ”vanligt”. Som både du och jag har konstaterat så kan man inte tvinga någon att söka hjälp. Det man kan göra är att visa tydligt att man finns där och vill hjälpa, om den andre vill ta emot hjälpen.

Det man ofta fastnar i som förälder till ett vuxet barn är att tjata om att ”du måste gå och prata med någon” eller liknande. Sådana kommentarer signalerar inte nödvändigtvis att man själv är beredd att ställa upp och de flesta människor blir dessutom ganska kränkta av att få höra att det är något psykiskt fel på dem. Känner din son dessutom av din avundsjuka på andra ”mer lyckade” barn så är grunden för er relation nog lite skör.

En framkomlig väg att bättra på relationen är ofta att erbjuda vardaglig omsorg, såsom att bjuda på middag eller erbjuda praktisk hjälp med sådant han behöver och vill ha hjälp med. Det vill säga: att umgås på hans villkor. Det är också bra att inte rusa iväg och ge praktiska råd, utan stanna upp en stund och bara ta in och lyssna på det han har att säga, om han börjar öppna sig för dig.

Med vänlig hälsning,