12/8/2017

Vi har fått reda på att vi inte har samma pappa

Jag och mina systrar fick nyligen veta att vår äldsta syster inte delar samma biologiska pappa. Vi har alltid trott och har fått höra att så har varit fallet, men nu har det uppdagats att äldsta systern egentligen har en annan biologisk pappa. Vår pappa har dock varit där sedan början när hon låg i magen och han är hennes pappa i alla andra bemärkelser och adopterade henne när hon var bara några månader gammal.

Förutom våra föräldrar så har i princip all vår släkt också vetat om detta. Min syster är helt förstörd av att ha blivit ljugen för under hela sitt liv och känner sig sviken och lurad. Hon vet inte vad hon ska göra och inte vi andra tre systrar heller. Hur kan vi på bästa sätt stötta henne och hjälpa henne?


Jenny Klefbom svarar:

Jag förstår din systers starka reaktion. Dels är vårt biologiska arv viktigare än vad vi ibland tänker på. Det är inte bara utseende och kroppsliga karaktäristika vi ärver av våra biologiska föräldrar, utan stora delar av våra personlighetsdrag är också genetiskt betingade. Och då är självklart en viktig pusselbit i att lära känna sig själv och forma sin identitet att känna till hur vi har blivit till och vems gener vi är bärare av. Detta vet vi nu, men man har inte alltid resonerat så.

Du skriver inte hur gamla ni systrar är, men för några årtionden sedan var det inte ovanligt att adoptivföräldrar inte alls uppmärksammades på hur viktig den biologiska härkomsten är, och att man inte uppmuntrade dem att prata om sådant med sina barn. Man hade då också en annan syn på förhållandet mellan arv och miljö, och det förekom extrema ståndpunkter där man ansåg att det gick att forma ett barn helt och hållet genom uppfostran, det vill säga med miljöfaktorer, nästan helt oberoende av hur de genetiska förutsättningarna såg ut.

Går man ännu lite längre tillbaka i tiden så ansåg man ofta att barn mådde bra av att veta så lite som möjligt av ”vuxenangelägenheter”. Det finns ju talesätt kvar från den tiden som t ex säger att ”det man inte vet lider man inte av”. Kanske, kanske kan detta faktiskt i vissa fall vara sant, men problemet är ju att sådant man inte vet tenderar att förr eller senare komma fram, i synnerhet om i princip alla andra vet det.

Att plötsligt få veta att man är den enda, eller nästan den enda, som inte vet en helt avgörande sak om sig själv är förstås fruktansvärt omskakande och upprörande. Hela ens bild av världen, en själv och livet ställs på ända.

Det brukar också ta lång tid innan alla tankar har fallit på plats, eftersom det hela tiden dyker upp nya implikationer av det man har fått reda på. Hela ens världsbild måste successivt byggas upp på nytt. I detta går man ofta igenom olika starkt känslomässiga perioder, av sorg, av ilska och av nedstämdhet för att bara nämna några känslor. Kanske händer det också en massa på det rent praktiska planet, såsom att det dyker upp helt nya och okända syskon eller andra släktingar. Att man får reda på något allvarligt om sig själv (såsom att man kan bära på anlag för någon sjukdom eller liknande).

Jag tolkar det du skriver som att era föräldrar fortfarande är i livet. Jag tolkar det också som att åtminstone du upplever att de båda har varit bra föräldrar för er syskon, och att det följaktligen inte finns så mycket att vara arg eller bitter över för din syster, förutom just detta svek. Om det är så, så tror jag att det är jätteviktigt att ni allihop i familjen pratar med varandra om det här.

Det kommer inte räcka med ett samtal, utan ni måste ta upp det flera gånger. Det viktiga är att era föräldrar verkligen förstår vilket svek det innebär att ha blivit ljugen för under lång tid om en så viktig sak. Och det viktiga för din syster att förstå är hur de resonerade när de fattade beslutet att hålla tyst om sanningen. I detta ingår förstås att hon behöver få förståelse för vilka samhällsnormer som rådde då hon föddes, och vilka råd som då gavs av psykologer och andra experter.

Då sveket och de starka känslorna finns främst mellan din syster och era föräldrar så tror jag att ni andra systrar kan fylla en viktig roll genom att se till att skapa tillfällen för samtal. Känner ni att det skulle vara bra med professionellt samtalsstöd, så kan man få hjälp via familjerådgivningen i kommunen.

En jätteviktig sak är förstås också att ni inte låter er försättas i en situation där ni tvingas ”välja sida”. I stunder av känsloturbulens så är det bästa stöd man kan ge att just hålla fast vid att det alltid finns flera synvinklar. Det hindrar inte att ni samtidigt bekräftar er syster i hennes upplevelse av att ha utsatts för ett fruktansvärt svek.

Med vänlig hälsning,