3/26/2018

Vår son är inte så snäll med katten

Vi skaffade en kattunge för ca 3 veckor sedan, och alla i familjen är jätteglada över den nya familjemedlemmen, inklusive vår son på 5 år. (vi har även en dotter på 10 år) Men vi har märkt att sonen när han leker med katten, blir väldigt exalterad och leker ganska vårdslöst med henne. Han försöker få henne att hoppa högre, springa snabbare osv. och skrattar mer och mer hysteriskt. Detta fast vi massvis med gånger säger till honom att lugna ner sig och leka lugnare med katten. Då svarar han att "ja det ska jag göra" men efter en liten stund är det likadant igen.

Häromdagen när han lekte så märkte vi att hans skratt förändrades när han lekte med katten, det blev mera ett hånskratt. Och när vi tittar till honom och katten så sitter katten i sin transportväska och han sitter framför och slår mot överkanten av transportväskans öppning så den skakar till varje gång och katten kan inte komma ut, för han sitter i vägen.

Vi blev naturligtvis arga på honom och förklarade att så gör man inte mot djur. Och han lovade att inte göra om det. Men vi märker fortfarande att han inte kan bromsa sig när han leker utan det eskalerar i intensitet varje gång, trots upprepade tillsägningar. 

Vi har blivit rädda för att han ska göra något liknande som det med transportväskan. Så vi törs inte längre låta honom leka med katten utan att vi ser honom hela tiden. Är det här något att vara orolig för? Kommer det att lugna ner sig med tiden? Har du något tips på hur vi kan hantera situationen? Handlar det om avundsjuka?

Dottern hjälper till rätt mycket med katten, men hon är ju också äldre. Tips mottages tacksamt! Det blir jobbigt om det ska fortsätta så här, då är vi rädda att katten inte kan bo kvar hos oss och det skulle göra alla väldigt ledsna. I övrigt är vår son väldigt snäll och omtänksam, han vill gärna pussa på katten och talar om för henne att han tycker om henne. Men det är just när de ska busa och leka som det liksom går överstyr. Han är aldrig så här mot exempelvis mormors katt.



Jenny Klefbom svarar:

Det är svårt att utifrån det du skriver bilda sig någon riktig uppfattning om vilka tankar och känslor som driver er son när han går överstyr i leken med katten. För att förstå mer skulle man vilja prata med honom om sådant som hur han tror att katten känner det när den sitter instängd i lådan medan han slår på den. Och vad är det som gör detta så spännande för pojken? Blir han nyfiken på hur katten kommer att reagera? Eller har han bara väldigt svårt att själv reglera sina känslor så att det ofta blir ”lite för mycket” då han är glad, arg eller uppspelt?

Vad jag menar är att något av kärnpunkten, som ni behöver försöka få reda på, är om han alls förstår att kattungen också är en levande individ (ja, till och med ett djur-”barn”), med förmåga att känna och ha en egen vilja. Det vill säga om han har svårt att leva sig in i andra. Eller om han i stället är väldigt impulsiv och känsloutlevande. Beroende på var problemet ligger så blir ju också lösningarna helt olika.

Faktum är att jag får lite svårt att se framför mig hur sonens lek med kattungen egentligen går till. För hur får man en kattunge att hoppa högt eller springa snabbt? Katter är ju inte lätta att dressera och brukar göra det de själva vill.

Mitt förslag är alltså att ni försöker gå till botten med var förmågan brister hos er son. Att bara säga till och förmana har ju inte haft någon effekt. Men hur gör man då för att ta reda på detta? Att prata med honom är förstås viktigt. Bäst pratar man med barn genom att inte fördöma eller tillrättavisa, utan genom att ha en mer utforskande och nyfiken attityd.

I ditt mejl beskriver du exempelvis hans pussande på kattungen som ”snällt och omtänksamt”, medan du av naturliga skäl upplever hans sätt att leka med katten som ett problem. Som psykolog tänker jag att de båda beteendena skulle kunna vara uttryck för samma beteendemönster hos honom: att han genomgående har starka känslor som han också ger uttryck för. Försök alltså att ta av er ”vuxenglasögonen”, som gör att ni värderar beteenden som positiva eller negativa, så kommer det bli lättare för er att se mönster och tendenser.

För att se mönster kan man också behöva ta reda på mer om hur det fungerar i andra sammanhang av hans liv. Med mormors katt fungerar det bra, skriver du. Men varför? Är mormors katt så gammal att den inte låter sig lockas till lek? Har den kanske fräst ifrån ordentligt någon gång? Eller är den lite bättre på att hålla sig undan?

Vad jag är ute efter är alltså om det kanske snarare beror på kattens beteenden, än på sonens, att det fungerar bättre med mormors katt. Prata också med förskolan. Om det verkligen är så att er sons lek är uttryck för våldsbenägenhet eller brist på förmågan att visa hänsyn och empati, så har personalen på förskolan sannolikt också observerat dessa tendenser.

Det vore vanskligt och oseriöst att ge dig tips på vad ni ska göra för att få stopp på detta utan att först veta vad beteendet bottnar i, så några andra tips än att skapa bättre förståelse - och fortsatt hålla uppsikt över sonens umgänge med katten - kan jag inte ge i det här skedet. Jag hoppas dock att bilden klarnar när ni går vidare med era efterforskningar.

Med vänlig hälsning,