Min dotter väger för mycket
Min dotter på 12,5 år har gått upp en hel del vikt senaste året. Tror att det delvis har att göra med att hon inte längre går till fritids och kommer hem rätt tidigt och sätter sig framför tvn/surfplattan i flera timmar och småäter.
Hon går på tre aktiviteter i veckan, varav två är med rätt mycket motion. Hon har annars jättesvårt att sysselsätta sig själv. Går te x inte ut själv, cyklar eller annat. En dag i veckan träffar hon en kompis också och rör på sig lite extra då. Tyvärr är hon understimulerad på kvällarna, uttråkad och retar lillasyster, så jag eller min man "måste" gå ut med henne 30 min -60 min på kvällen.
Hon har alltid haft lätt för att gå upp i vikt men så illa som det är nu har det aldrig varit. Jag och min man tänker på att få med henne ut på helgen också och röra på sig. Vi har pratat med henne på ett "bra sätt" ett antal gånger om vad kroppen behöver för mat, för att man ska må bra och pigg. Har inte sagt något om vikten.
Tyvärr gillar hon nästan inga grönsaker och äter för mycket vid måltiderna. Om vi skulle lägga upp portionen till henne skulle hon inte bli mätt eftersom hon borde äta enligt tallriksmodellen men som sagt äter hon mycket lite grönt. Hon tar gärna mycket pasta.
Min man och jag har lite olika åsikter om vad som är ok att hon äter. Jag förespråkar tallriksmodellen för henne, det gör inte han. Jag tycker inte det är ok att hon äter två smörgåsar till frukost, det gör min man. Min man kan köpa bulle för att han själv vill ha. Då vill ju hon också ha. Att säga till henne att nu räcker det hjälper inte heller.
Ligger det något matbit eller något gott framme så är hon den första att ta. Tyvärr finns många tillfällen till godsaker; kalas, fika på skolan, jul, födelsedagar, när hon träffar mormor/farmor, fredagsmys, lördagsgodis etc etc. Det som inte gör det lättare är att hennes lillasyster är smal som en sparris.
För ca ett år sedan kontaktade jag skolsköterskan men fick ingen mer respons än att hon bör röra på sig mer och äta bättre ungefär. Ja, det låter lätt men är så svårt i praktiken. Det är ju ett sånt känsligt ämne dessutom. Inget vi gör känns tillräckligt bra och speciellt jag oroar mig mycket över detta. Känner mig såååå maktlös!!! Hur ska vi få henne att ändra beteende?!
Jenny Klefbom svarar:
En ganska viktig fråga som dyker upp när jag läser ditt mejl är hur mycket din dotter egentligen väger. Lider hon av övervikt, eller till och med fetma, eller handlar din oro främst om att hon kan komma att göra det i framtiden om hon fortsätter med sina nuvarande vanor?
Om man inte har en tydlig och konkret problembeskrivning så blir det nämligen väldigt svårt att formulera tydliga och konkreta mål, t ex av typen att ha ett visst BMI, upprätta konkreta regler och rutiner kring ätandet eller orka springa en viss sträcka.
Så som situationen är nu så anar jag att din oro kanaliseras i en ständigt pågående diffus kamp kring både ätvanor och motionsvanor som nog kan upplevas som både skuldbeläggande och som uttryck för missnöje med henne, ur din dotters synvinkel. Det går inte heller att ha målet att hon ska gå ner i vikt utan att någonsin nämna vikten, om det är den som du upplever som den största risken för hennes hälsa.
Däremot så har du verkligen en poäng i att man som förälder även av många andra anledningar önskar att ens barn utvecklar hälsosammare matvanor inför vuxenlivet än vad din dotter än så länge har gjort. Att småäta leder till hål i tänderna. Att äta sig mätt på tomma kalorier gör att man missar mycket av de nyttiga saker som vår kropp behöver för att må bra osv.
För att kunna hjälpa din dotter behöver man också förstå mer av hur hon själv tänker kring motion, vikt och mat. Upplever hon alls att hon har något problem? När man är 12-13 år gammal så brukar väldigt många av ens tankar cirkla kring just hur man ser ut, särskilt i jämförelse med andra, så jag har väldigt svårt att tro att detta är något som i första hand bekymrar dig, om det faktiskt är så att hon lider av övervikt.
Däremot är det väldigt vanligt att man intar försvarsinställning, eller kanske rent av något av ”strutsbeteende”, om man känner sig ständigt påpassad och tjatad på. I dina samtal med din dotter behöver du ha en utforskande och icke-dömande attityd. Utgå ifrån att hon behöver hjälp med något. Men vad det är behöver ni tillsammans ta reda på; har hon svårt att kontrollera sina impulser? Vet hon för lite om kost och matintag, dvs har hon kunskapsbrister? Eller har hon utvecklat något som liknar ett beroendebeteende, där mat och ätande har kommit att fylla känslomässiga behov hos henne? Eller handlar detta om något helt annat.
Beroende på vad ni kommer fram till, så kan det vara på sin plats att involvera henne lite mer i att hitta lösningar och nya förhållningssätt. Som det är nu så har du fått en roll där det är du som oroar dig och tar ansvar, genom övervakning och kontroll, som i själva verket passar mycket bättre för ett yngre barn än er dotter.
Visst kan ni föräldrar sätta gränser och upprätta regler, men för det första måste reglerna om vad som gäller i så fall vara mycket tydliga, och din dotter måste vara med på vad de ska leda till, annars finns det ingen chans att de kommer efterföljas. 12-åringar lever trots allt för det mesta ganska självständiga liv, med tillgång till egna pengar osv.
En annan sak du tar upp, som jag tror spelar en mycket viktig roll, är att ni båda föräldrar verkar tycka väldigt olika i den här frågan. Att lyckas med regler och goda föresatser har ingen som helst chans att lyckas så länge ni drar åt helt olika håll och nästan verkar hamna i polariserade lägen. Er dotter kommer att utnyttja situationen och spela ut er mot varandra, men sorgligt nog så kommer hon själv att vara den som far mest illa i detta.
Hon hämtar ju sin bild av verkligheten ifrån er, och vad ska hon egentligen tro om sin situation när ni ger så motstridiga signaler. Om det är du eller din man som har mest rätt i sin bedömning kan inte jag avgöra, men att ni kommer överens om vad som eventuellt behöver förändras är alltså avgörande.
Vem av er som har rimligast inställning är faktiskt en tvist som kan ”lösas” genom att ni låter en professionell person göra bedömningen. Det är också svårt att upprätta regler och förhållningssätt själva, så mitt råd är att du tar kontakt med en professionell vårdgivare.
Skolsköterskan vore en naturlig samtalspartner, särskilt som hon har tillgång till er dotters tillväxtkurva sedan födelsen. Kan hon inte ta emot er för ett rådgivande samtal, så kan ni vända er till exempelvis barnläkarmottagningen som också kan hjälpa er till kontakt med en legitimerad dietist eller någon annan mottagningsverksamhet specialiserad på viktproblematik.
Först och främst är det kanske du och din man som ska be om en bedömning av situationen, men om ni lyckas enas så kan ni gå vidare med att involvera er dotter i en eventuell behandling.
Med vänlig hälsning,
