Mitt barn blir hysterisk när jag lämnar på förskolan
Vår tvååring började på förskola för fyra månader sedan när han var 1.9 år, och har gått 15 timmar i veckan pga att jag varit föräldraledig med lillebror. Men våra lämningar är hemska! Sonen blir hysterisk, gråter och skriker och ligger på golvet som en elvisp. Han springer till dörren och slår och sparkar mot mig när jag försöker lugna ner honom och ta av kläderna.
Jag blir förtvivlad och vet inte hur många gånger jag gråtit på vägen hem. Förskolepersonalen är fantastiska, de kommer alltid och möter oss och tar emot sonen. Vi har en jättebra dialog och har kommit överens om att inte göra en sådan stor sak av det hela och de sa redan från början att snabba lämningar är bäst när barnen blir ledsna.
Sonen brukar lugna ner sig tämligen snabbt och personalen säger att han trivs, leker och deltar i det mesta. När jag hämtar honom är han jämt glad och vill visa mig leksaker. Men varje morgon är en kamp. Jag förbereder honom noga och berättar att vi ska till dagis. Försöker att inte göra det till en grej. Ofta börjar det i vagnen på väg dit. Han får som panik när han förstår att vi ska dit och försöker lirka sig ur. Börjar gråta och pekar och säger "hem".
Hur ska jag bemöta honom när det blir såhär? Brukar säga att jag saknar honom också när han är på förskolan och att jag ser och förstår att han är ledsen. Har haft honom hemma väldigt mycket, både pga sjukdomar men också för att jag tycker att det är så jobbigt med hans "utbrott". Jag blir jätteledsen och känner mig dålig. Har börjat undra över om jag sabbar hans trygghet.
Han har temperament och kan bli arg hemma också när han inte får som han vill, men är en snäll, framåt och social liten kille som alltid har varit trygg i sig själv. Vi tycker att vi är närvarande föräldrar som värdesätter tid med barnen men det har hänt att äldre släktingar har kritiserat oss för att vara för snälla mot barnen. Kan det ligga nåt i det? Vill ju ogärna skälla på sonen när han blir så ofantligt ledsen vid lämning.
Har pratat med BVC och de menar att det går över. Men det har pågått i flera månader nu! Det blir liksom inte bättre. Vi har diskuterat dagmamma men de har fulla barngrupper i området och nu snart ska lillebror skolas in på samma avdelning som storebror. Kanske blir det lättare för sonen om lillebror stannar kvar med honom? Det skiljer 14 månader och han är väldigt förtjust i sin lillebror och pratar mycket om honom på förskolan, i den mån man förstår honom såklart. Kan ni tipsa om verktyg att jobba med kring lämning eller är det något som går över med tiden?
Jenny Klefbom svarar:
Du delar dina erfarenheter med väldigt många föräldrar. Även om jag inte har läst någon statistik över saken, så är en gissning att en stor majoritet av alla föräldrar någon gång har upplevt just det du nu går igenom: att deras barn protesterar vilt mot att gå till förskolan, och att detta får dem själva som föräldrar att lite grann tappa fattningen och inte veta om de gör rätt.
Visst finns det barn som faktiskt inte mår bra av att vara på förskolan. Det gäller t ex barn som lider av någon oupptäckt sjukdom eller funktionsnedsättning som gör att förskoleverksamheten innebär överkrav för dem, eller innehåller moment som får dem att inte må bra. Det finns också förskolor som inte är bra, och som inte erbjuder någon god grund för något barn att trivas och utvecklas i. Det kan gälla förskolor som är underbemannade eller har hög personalomsättning, eller där det föreligger konflikter i personalgruppen eller andra missförhållanden. Men det kan också gälla att verksamheten är dåligt anpassad till just ett specifikt barn, såsom att det kan vara jobbigare med stora barngrupper och hög ljudnivå för det barn som är ljudkänsligt eller tillbakadraget.
Vad som dock brukar vara gemensamt för alla de scenarier som jag tar upp ovan är att barnet då också gärna vill gå hem ifrån förskolan, och också ger uttryck för negativa känslor eller trötthet under dagen på förskolan.
Att förändra små barns beteenden och känslor går oftast via att föräldern behöver hitta nya sätt att bemöta och förhålla sig till sitt barn. Du beskriver några saker du själv gör som jag tror kan ha bidragit till att befästa de negativa känslorna inför att gå till förskolan hos din son. Nu vill jag poängtera att jag inte menar att det är ditt agerande som har gjort att din son inte vill gå till förskolan – det händer som jag skrev en väldigt hög andel barn. Men däremot så kan man bemöta barns motvilja på olika sätt, och genom detta antingen förstärka, eller försvaga beteenden och känslor hos barnet.
Du tar upp att du brukar prata med sonen om att ”du saknar honom också”. Det låter vid en ytlig betraktelse som något av en kärleksförklaring, men - under förutsättning att han alls förstår det du säger – så skickar du samtidigt en signal till honom genom att säga så. Som jag skulle tolka signalen så handlar den om att du helst inte heller skulle vilja att han var på förskola, och att förskolevistelse per automatik innebär försakelse och lidande för alla inblandade familjemedlemmar. Nu tror jag förstås att det är väldigt långsökt att en 2-åring skulle tänka på detta komplexa vis, men i kombination med de känslor och den icke-verbala kommunikation som du kanske framför budskapet med så är det inte omöjligt att han ändå tar in en andemening i den riktningen.
Du nämner också att han har fått vara hemma mycket pga både sjukdom och det faktum att du inte står ut med hans känsloutbrott. Det, i kombination med att han bara är schemalagd för 15 timmars närvaro i veckan, säger mig att han kanske faktiskt inte har varit så mycket, och framförallt regelbundet, på förskolan? Det i sin tur skulle kunna göra att han inte känner sig helt hemma där, och inte är helt inskolad i förskolans dagliga rutiner. Alternativt gäller hans protester just otydligheten och oförutsägbarheten i hans tillvaro. Om du ser på hans liv med hans ”glasögon” så vet han ju faktiskt aldrig riktigt i förväg hur en dag kommer att te sig.
Om vi nu utgår ifrån att han, oavsett orsak, faktiskt försöker få vara hemma, så kan man också dra slutsatsen att hans metod – att få våldsamma utbrott – verkligen har visat sig vara effektfull och fungerande. Sett ur hans synvinkel alltså. Och varför sluta med något som är så framgångsrikt?
Med utgångspunkt i det jag skrivit så är saken enkel: skapa tydliga och regelbundna rutiner och undvik att ”belöna” negativa känsloutbrott genom att låta sonen få vara hemma. Ta kommandot över situationen, helt enkelt. Men hur lätt är det när man inte har kommandot över sina egna känslor? Även om målet är ovanstående, så krävs det nog ändå först att du själv finner en tillförsikt och trygghet i antingen att lämna bort din son, eller låta honom vara hemma på mer permanent basis.
Så hur uppnår man det? Jo, just så som du gör: skriver till oss på Psykologiguiden, hör med BVC och lyssnar på äldre släktingar, pratar med andra föräldrar osv. När du har samlat in information och synpunkter är det dags att fatta ett eget beslut om hur just du vill göra. Vad det än blir för beslut så behöver det inte vara hugget i sten: man kan ändra sig. Däremot behöver du hålla ut i ditt beslut tillräckligt länge för att kunna utvärdera hur det blev. För som jag ser det är det just osäkerheten och oregelbundenheten som utgör det största problemet för er.
Med vänlig hälsning,
