1/12/2018

Ska vår adoptivson få videochatta med sin förra familj?

Jag har en hel del funderingar kring min adopterade son. Han är snart fyra år och vi kom hem med honom för mindre än en månad sedan. Uppbrottet från hans ursprungsland var jobbigt och han grät mycket, och var till viss del arg på oss. Nu har fosterfamiljen som han växte upp med frågat om de kan få videochatta med honom. Det är något som jag gärna vill att han ska få göra, men är orolig för att det är för tidigt och att det ska riva upp sorgen igen. Det är så svårt att avgöra vad som är bäst. Kanske är det bättre att ta tag i sorgen, eller blir det bara förvirrande.


Jenny Klefbom svarar:

Att adoptera ett barn som är fyra år gammalt innebär helt andra förutsättningar och krav än att adoptera ett yngre barn. Vid fyra års ålder är språket för det mesta väl utvecklat och barnet har uppnått en ganska hög grad av självständighet. Det är inte alls självklart att det tacksamt tar emot omsorger ifrån den vuxna som finns i närheten och erbjuder dem.

Ett flertal olika faktorer avgör hur barnet kommer att reagera, och hur lång tid det kommer att ta för barnet att acklimatisera sig och finna sig till rätta i sin nya familj. Viktiga faktorer är förstås olika aspekter av barnets, mer eller mindre medfödda, personlighet. Vissa människor är flexibla och har lätt för att anpassa sig i nya situationer, medan andra har betydligt svårare att rucka på rutiner, inställningar och förväntningar. Vissa lever mycket i nuet, medan andra är grubblare, och tänker mycket på både det förflutna och framtiden. Vissa är öppna och sociala, medan andra har ett stort behov av integritet och kräver tid för att bygga upp relationer med andra.

Men det är inte bara individuella egenheter hos ert barn som spelar roll, det är också jätteviktigt hur barnets livserfarenheter hittills i livet ser ut. Man tänker lätt att det är svårare för ett barn att lämna en tillvaro med kärleksfulla och trygga vuxna för en osäker framtid, medan det rent av kan vara positivt att lämna en familj som man inte har så starka band till och som kanske inte har kunnat erbjuda den tid och omsorg som ett barn behöver.

Så kan det vara, och självklart är det, som du skriver, en jättesorg för en fyraåring att lämna den enda familj hen känner till. Men samtidigt är det så att en stark och god anknytning till den tidigare familjen faktiskt också kan utgöra en god grund i den nya familjen. Om barnets erfarenhet är att vuxna är snälla och pålitliga så kommer det att ta med sig den inställningen och de förväntningarna in i sina kommande relationer.

Jag vet inte hur er son har haft det hos sin fosterfamilj, men en liten antydan ger det att de själva vill behålla kontakten med er pojke. Det måste ju betyda att de själva har känslor för honom. Om allt sköts på ett bra sätt finns det alltså anledning att tro att det skulle vara värdefullt för honom (och dem) att få behålla sin kontakt.

Generellt när det gäller barn så brukar man tänka att mjuka övergångar och långsam inskolning och tillvänjning är av godo. Det mycket stora uppbrott som er pojke har varit med om är i ljuset av detta något som sannolikt skulle kunna lindras något av att allt inte blir så definitivt och hårt. Jag tänker då både på sonens relation till sin fosterfamilj och sådant som möjligheten att få prata sitt modersmål, prata med dem som man har gemensamma referensramar med kring såväl kulturella aspekter som det dagliga livet osv.

När det gäller sorgebearbetning så förespråkar man inte längre att ”lägga locket på” och tänka att sorgen blir mindre om man inte bearbetar och berör den. Tvärtom så uppmuntrar man att vuxna följer barnet i dess tankar och önskningar och är lyhörda för barnets behov. Det innebär att det barn som inte visar så mycket intresse för exempelvis en anhörigs död får vara ifred ifrån vuxnas ständiga påstötningar om saken, medan det barn som själv vill prata eller kanske utföra ritualer och minnesceremonier får hjälp med det. I ert fall så skulle det exempelvis kunna innebära att ni aldrig avvisar er son när han tar upp sitt förflutna, utan att ni visar intresse och förståelse och ger honom av er tid för de viktiga samtalen.

Som du förstår av det jag skriver så tror jag att det skulle vara värdefullt för er pojke att få behålla kontakten med sitt gamla liv. Både vad gäller att ha kontakt med sin fosterfamilj, och att få göra besök i sitt ursprungsland, träffa personer som pratar hans modersmål, ibland kunna få äta sina gamla favoriträtter osv. Men – och detta är ett väldigt viktigt men – om kontakten med fosterfamiljen ska bli av godo så krävs det att de till hundra procent backar upp er adoptivföräldrar och det faktum att er son nu är er son.

Om videosamtalen i stället blir sentimentala gråtorgier där alla längtar jättemycket efter varandra, eller om fosterföräldrarna går med i pojkens eventuella klagomål på er eller sitt nya liv, då kommer det inte komma så mycket gott ut av samtalen. Det är alltså avgörande att fosterfamiljen förstår detta, och att de är i grunden positiva till adoptionen. Det är också avgörande att samtalen i första hand sker för er sons skull, och inte främst för att lindra fosterföräldrarnas sorg och längtan.

Om det finns möjlighet till detta så skulle jag rekommendera er att inleda kontakten med ett vuxensamtal mellan er föräldrar och fosterföräldrarna. Detta för att ni ska kunna prata ihop er kring ovanstående så att allt känns tryggt och väl förberett. Om det behövs en utomståendes stöd i detta samtal, exempelvis en barnpsykologs eller en representant ifrån adoptionsförmedlingen, så hoppas jag att ni kan få det stödet utan stora problem eller kostnader. En möjlighet är också att ni låter översätta denna er fråga, och mitt svar, och låter fosterfamiljen läsa detta som en grund för era fortsatta samtal.

Vänliga hälsningar,