11/9/2017

Hur hanterar jag min oro efter rånet?

För drygt tre veckor sedan blev jag utsatt för ett personrån; jag blev knivhotad av två killar och tvingades lämna ifrån mig min väska. Jag blev inte fysiskt skadad men jag känner mig ledsen, kränkt och framför allt känner jag en misstro mot människor som jag inte känner. Händelsen har påverkat mig mer än vad jag trodde att den skulle göra och jag känner mig nu som en fånge i mitt eget hem.

Dagarna är okej men så fort det blir mörkt så vågar jag inte gå ut och eftersom det blir mörkt relativt tidigt på eftermiddagen så här års så blir jag mycket begränsad. Jag förstår att det inte är en långsiktig lösning att aldrig mer gå ut i mörker och framför allt att jag inte vill leva så men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag har tvingat mig ut på cykel i mörkret vid ett flertal tillfällen men jag känner inte att min oro lättar.

Jag får hjärtklappning, tryck över bröstet och mina ben börjar skaka, speciellt om jag möter någon som på något sätt påminner mig om rånarna. Så att ta en kort cykeltur till en vän eller till träning känns utmattande. Samtidigt som jag känner mig väldigt stressad så skäms jag lite för att jag reagerar så starkt och på något sätt känner jag mig också besviken på mig själv över att jag inte kan hantera det bättre.


Jenny Klefbom svarar:

Det är bara tre veckor sedan du var med om att bli hotad till livet och bestulen på dina personliga ägodelar. Ur mitt perspektiv, som psykolog, är det en mycket kort tid, men jag förstår det som att du själv är negativt överraskad över att skräcken och oron hänger kvar.

Du har höga krav på dig själv att inte låta denna händelse påverka ditt framtida liv. I grund och botten tycker jag att det är positivt att du har den inställningen; att du inte tänker låta dessa kriminella förstöra ditt liv och inkräkta på din frihet som människa. Och du har faktiskt rätt i att de allra flesta människor kommer över potentiellt traumatiska händelser på egen hand och med stöd av sina närmaste, utan att det behövs omfattande, specialiserad behandling. Dels ligger det något i det gamla talesättet att ”tiden läker alla sår”, men framförallt handlar det kanske om att vi hela tiden gör nya erfarenheter, precis som du på ett ganska systematiskt sätt har försökt göra.

Den erfarenhet rånet gav dig är att det är livsfarligt att gå ut när det är mörkt. Du tonar själv ner det du har utsatts för genom att poängtera att du inte blev fysiskt skadad, men faktum är att om man blir hotad med kniv så innebär det ju att någon har hotat att döda en. Vad rånarna tänkte och hur långt de var beredda att gå vet vi inte, men en helt rimlig tolkning av din hjärna är att du var en hårsmån ifrån döden.

Du har nu försökt att visa för dig själv att man visst det kan vara ute när det är mörkt utan att någonting händer, men i stället för att lugna dig så har detta bara väckt upp dina känslor av skräck och maktlöshet – trots att ingenting faktiskt har hänt. Det får mig att tänka att du kanske har gått lite för fort fram i att utmana dig själv. Om jag skulle råda dig i hur du kan tänka och göra för att successivt komma över din skräck, så skulle jag föreslå flera saker.

Först: Var inte så hård mot dig själv. Tillerkänn dig själv rätten att vara arg, rädd, upprörd och väldigt berörd av det du har varit med om. Tillerkänn dig också rätten att låta det ta tid innan allt är som vanligt igen.

Förminska inte det du har varit med om, det brukar inte vara någon bra strategi för att komma över saker. Att se saker med nykter klarsyn däremot, kan återställa perspektiven. Ofta behöver man prata med andra, och få deras perspektiv, för att bättre kunna sätta händelsen i sitt sammanhang. Det kan vara en professionell person, men det kan också vara vänner, släktingar eller andra som du redan har en relation till.

Gör precis det du har påbörjat, nämligen att börja vänja dig vid att vara ute när det är mörkt igen, men gör det under lite tryggare och lugnare former. Kanske att kvällspromenader tillsammans med några kompisar kan vara en bra början. Fortsätt inte med större utmaningar förrän du känner att en ny trygghet långsamt är på väg att växa fram.

Om du efter några månader känner att du inte förmår ta dig vidare och att skräcken fortfarande övermannar dig eller hindrar dig från att leva ditt liv som du vill, då ska du söka behandling. Det är trots allt inte en självklarhet att man ska klara av alla svåra händelser i livet helt på egen hand, utan stöd utifrån. Säkert går du till doktorn om du drabbas av en infektion som aldrig vill läka och som hindrar dig från att jobba och leva. Samma sak bör gälla psykologbesök om man känner att livet begränsas av de symtom man ibland kan få efter att ha varit med om svåra saker.

Med vänlig hälsning,