10/16/2009

Vår tonåring förstör hela familjen

Vår son, 17 år, förstör vår familj genom sin attityd och brist på respekt.

Han sysslar inte med droger eller destruktivt beteende som vi behöver oroa oss för. Han har kompisar, är omtyckt och klarar skolan mycket bra. På helgerna träffar han kompisar, festar och har det bra.

Men hemma är det helt tvärtom. Det har gått så långt att vi alla mår dåligt, att det aldrig är lugnt och skönt.

Vi har vänt oss till bup, men han mår för bra för att gå där, socialen där vi bor hör inte av sig.

Vi är väl fungerande familj med tre barn, 19, 17 och 8 år, vi har alltid haft kul tillsammans med skidåkning, semestrar, långa sommarlov och har en stort socialt nätverk som bryr sig om våra barn.

Men vi orkar inte längre... Det här genomsyrar allt.


Jenny Klefbom svarar:

Det låter inte som att er pojke har några påtagliga anledningar till att bete sig som han gör. En del ungdomar har ju faktiskt egna problem som, även om de kanske inte ursäktar, i alla fall utgör en förklaring bakom dåligt beteende. Jag tänker dels på unga med funktionsnedsättningar i form av exempelvis impulsivitet eller svårigheter med inlevelseförmågan. Och dels på tonåringar med känslomässiga eller sociala problem som leder till att de inte orkar hålla humöret uppe.

I ert fall verkar det tvärtom handla om en pojke som har det bra på de flesta sätt och är helt välfungerande. Men som inte visar någon som helst hänsyn eller respekt gentemot er, sina närmaste.

Jag håller med dig om att det förmodligen skulle vara bra för er att få träffa någon professionell att bolla er situation med.

BUP arbetar ju med psykiatriska problem, och som du själv skriver lider inte er son av sådana och det är därför fel instans. Socialtjänsten däremot, arbetar med sociala problem, som är just vad ni upplever. Du skriver att socialen där ni bor inte hör av sig. Jag förstår inte riktigt vad du menar – de har ju ingen uppsökande verksamhet – men antar att du har kontaktat dem men inte fått någon återkoppling. Och visst händer det att folk är dåliga på att ringa dem de lovat, men det tycker jag inte att du ska låta dig nedslås av. Ring igen och förklara att ni behöver hjälp med att bryta de negativa mönster som ni har hamnat i.

Vad jag tror att ni behöver hjälp med är att ni föräldrar behöver hitta nya förhållningssätt gentemot er son. Räkna alltså med att det är främst ni vuxna som kommer att få ”göra jobbet”, och att er son inte självklart kommer att vara så involverad i arbetet.

Vänlig hälsning,