2011-01-28
Otrygg femåring
Min son är nyss fyllda 5 år och äldst av tre syskon (kallar honom senare för storebror), har en lillebror som är 3 och en som är 1 år. När storebror föddes fick jag en light depression, grät varje dag första veckorna och förstod inte hur jag skulle orka, tyckte att han krävde så mycket av mig och min tid, skulle amma jämt och så vidare ( vilket jag inte alls tyckt med hans lillebröder). Sedan blev han storebror när han var 1 år och 9 månader.
Storebror har länge varit rädd att jag ska försvinna, blir jätterädd om han sitter i bilen fastspänd och jag kommer på att jag glömt plånboken och rusar in för att hämta den: Blir också rädd när vi ska tanka bilen, ändå står jag precis utanför hans vindruta, vill helst att dörren ska vara öppen. När vi är ute och leker och jag går om knuten kan han bli jätterädd för att jag ska ha försvunnit och blir så rädd att han inte kan leta.
På senare tid har det dock förvärrats han har tidigare sovit över hos farmor o farfar men nu vill han inte lämna mig. Han kommer upp flera gånger när han ser på Bollibompa och jag lägger lillebror, vilket han inte gjort tidigare. Han ropar flera gånger under leken bara för att höra att jag är där. Jag tycker inte att något har hänt, kan det var en del i hans utveckling och hur ska jag hjälpa honom för att känna sig trygg?
Jenny Klefbom svarar:
Barns reaktioner är inte alltid helt lätta att förstå sig på. Jag antar att din äldste pojke har haft ganska fullt upp i sitt liv, i och med att han har fått småsyskon vartannat år, med allt vad det för med sig.
Du var också deprimerad när han var nyfödd, och även det utgör förstås en påfrestning. Men det är först nu som han reagerar riktigt starkt, med denna överdrivna och irrationella rädsla. Hur kan man förstå det?
Enligt min erfarenhet är det inte alls ovanligt att barn ligger lågt ända tills det är tillräckligt lugnt omkring dem för att det ska finnas utrymme för deras starka känslor. Kanske är det så för din pojke; att han först nu känner att du har tid och ork för att ta hand om hans ”besvärliga” sidor? Det kan naturligtvis också finnas en mängd andra orsaker till att det är just nu som hans reaktion kommer. Kanske har han upplevt någonting som skrämmande, trots att du inte lagt så stor vikt vid det, eller kanske känner du inte ens till det han grubblar över.
Hur det än är med den saken, skulle det vara bra att få reda på mer om hur din pojke resonerar med sig själv, när han blir så här rädd. Vad är det han är allra mest orolig över? Att du ska dö? Att han själv ska dö? Att han ska bli alldeles ensam? Eller något helt annat.
För att kunna hjälpa honom att hantera hans svåra tankar och känslor måste ju du förstå dem. Först då kan man börja ifrågasätta föreställningar som kanske inte har så mycket grund i verkligheten, och först då kan du erbjuda ”rätt” trygghet. För samtidigt som det är uppenbart att han behöver mycket av din närhet och uppmärksamhet just nu, så är det ju inte meningen att du ska börja behandla honom som en liten bäbis igen.
Känner du att det är svårt för er föräldrar att själva nysta i det här, ska du inte dra dig för att kontakta BUP eller en privatpraktiserande barnpsykolog. Hos en sådan kan ni få hjälp med att kartlägga mönster och samband, ställa de rätta frågorna, och experimentera och pröva er fram med ett bemötande som både tryggar, men också på sikt leder till ökad självsäkerhet hos er pojke.
Vänlig hälsning,
