När ett barn inte vill träffa den ena föräldern

Jenny Klefbom svarar:

Begreppet Parental Alienation Syndrome myntades av den amerikanska barnpsykiatern Richard Gardner på 80-talet. Hans teori syftade till att förklara varför barn till separerade föräldrar ibland utan synbarlig anledning tar kraftfullt avstånd ifrån den ena föräldern, ofta fadern. Sedan dess har hans teori anammats av en del, och ifrågasatts av andra, såväl kliniskt verksamma läkare och psykologer som forskare.

I dagsläget erkänner man i juridiska sammanhang i vissa länder PAS, medan man i andra länder har prejudicerande domstolsbeslut om att man inte bör ta hänsyn till PAS i vårdnadstvister.

Anledningen till att vissa tycker att PAS är en användbar teori är nog att detta att barn på oklara grunder tar kraftfullt avstånd ifrån en förälder är ett välkänt fenomen i infekterade vårdnadstvister, och att PAS-teorin utgör en plausibel förklaring bakom detta. Den kliniska erfarenheten stöder alltså teorin. Anledningen till kritiken är just att man inte forskat särskilt mycket på PAS, och att det alltså är att betrakta som en teori/hypotes, snarare än ett vetenskapligt förankrat psykiskt tillstånd.

PAS finns inte med som diagnos i någon vedertagen manual över psykiatriska tillstånd, såsom DSM och ICD, som är de mest använda diagnosmanualerna. De som använder sig av begreppet menar att syndromet bygger på samma psykologiska mekanismer som de som ligger bakom diagnosen Utvidgad psykos; DSM-kod 297.3. Denna diagnos bygger i korta drag på att en person utvecklar en vanföreställning som överensstämmer med en redan existerande vanföreställning hos en till personen närstående person.

Som du själv skriver så har PAS ibland beskrivits som den ena förälderns ”manipulation” av barnet, men ser man fenomenet i termer av vanföreställningar, så är det ju knappast en medveten manipulation det handlar om. Då får man snarare tala i termer av att den vuxne på ett omedvetet, eller möjligen förmedvetet (delvis medvetet), plan överför sina egna känslor på barnet. I PAS skulle dessa känslor kunna utgöras av starkt hat, eller kanske troligare vanmakt, rädsla eller skräck.

Du tar också upp frågan om det inte kan finnas något annat som kan ligga bakom ett avståndstagande. Självklart kan det det! Ett av kriterierna bakom PAS-begreppet är just att det inte ska finnas någon annan begriplig förklaring till barnets motvilja, så finns det tecken på att barnet utsatts för övergrepp, omsorgsbrister eller någon annan kränkande behandling av den förälder det tar avstånd ifrån så utgör självklart det den rimligaste förklaringsgrunden. Att använda sig av PAS-begreppet slentrianmässigt, utan att det finns grundliga sociala och psykologiska utredningar i botten, riskerar att utsätta barn för livsfara då det ju eventuellt möjliggör fortsatta övergrepp.

Att hantera tvister mellan stridande föräldrar är en av de svåraste utmaningar som finns, för såväl rättsväsendet som för oss som arbetar med barns hälsa. Hur man än vänder och vrider på saken, så är det nästan alltid så att det är barn som kommer i kläm för att vuxna inte förmår att handla med deras bästa för ögonen. I detta arbete finns det vissa grundläggande långsiktiga riktlinjer som samhället måste ta hänsyn till. En sådan är att barn har rätt till båda sina föräldrar. Och att kontakt med föräldrarna är viktigt för barn finns det massivt forskningsstöd för. Det gäller faktiskt också om den ena föräldern brister i omsorgsförmåga: Det är viktigt för ett barn att ha möjlighet till fortsatt kontakt även med en förälder som är psykiskt sjuk, sitter i fängelse eller har ett pågående missbruk.

Däremot bör självklart inte denna förälder anförtros ansvar för barnet som han eller hon inte klarar av, vilket ibland innebär att umgänget måste ske med kontaktperson närvarande.

Det finns också lägen där det är bäst att kontakten bryts helt. Det kan gälla när en förälder utsatt barnet för misshandel eller sexuella övergrepp, eller när föräldern kontinuerligt utsätter barnet för psykisk misshandel eller kränkningar. Men det bör verkligen vara sista utvägen, eftersom det även i dessa fall finns möjligheter för samhället att erbjuda stöd så att en försoning kan ske, och föräldern kan utvecklas i sin föräldraförmåga.

Vänlig hälsning,