Kär i min psykolog
Jag är en 20-årig tjej, och har haft cirka 20 samtal med min psykolog nu, en kvinna som är typ 40/50 år. Jag har tyckt om henne mer och mer med tiden, men nu har det blivit riktigt jobbigt... Jag tror nämligen jag har blivit kär i min psykolog.
Det är jättekonstigt. Egentligen, så känner jag inte henne. Jag har träffat henne många gånger och pratat om djupa grejer, så absolut kan jag tycka om henne massor och så. Men på detta viset... Jag kan inte sluta tänka på henne. Jag sover dåligt för jag har så extremt starka känslor i kroppen så att jag kan inte slappna av. Hon är så vacker och perfekt för mig. Det pirrar i hela kroppen när jag tänker på henne.
Samtidigt som det är helt sjukt underbart att känna så här så ger det mig samtidigt riktigt mycket ångest. För det första kan jag inte prata med kompisar om detta. Tänkt vad de kan döma mig! Och de kanske inte alls har någon förståelse.
Det har knappt jag heller, jag förstår inte heller hur jag kan känna såhär för min PSYKOLOG, som jag faktiskt egentligen inte ens känner. Men det påverkar mig 24/7, jag kan aldrig sluta tänka på henne. Jag fantiserar om att kyssa henne och umgås med henne hela tiden. Nu är det nästan två veckor tills vi ses nästa gång och jag klarar knappt av det... Jag vet inte vad jag ska göra.
Ska jag prata med henne om detta? Kommer hon bli arg? Avsluta min terapi? Tycka jag är jättekonstig? För det tycker jag... Jag kan inte kontrollera dessa känslor och jag vet inte vart jag ska ta vägen och vad jag ska göra. Jag förstår verkligen inte varför jag älskar henne så och känner så starkt för henne när allt jag vet är hennes namn och att hon är psykolog. Vad ska jag göra?
Liria Ortiz svarar:
Ja, du ska prata med din psykolog om att du tror att du är förälskad i henne. Och det är fullt förståeligt att du kan känna dig osäker inför det samtalet. Något har hänt dig som du upplever som varken rimligt, eller ens tillåtet. Nej, hon kommer inte bli arg på dig. Även om jag förstås inte känner din psykolog, vågar jag faktiskt lova dig att du inte behöver oroa dig för att hon ska bli arg eller besviken på dig, och ännu mindre vilja avsluta din psykoterapi.
Det som har hänt dig, att du blivit både känslomässigt och tankemässigt upptagen med din terapeut under din pågående psykoterapi, är en mycket vanlig upplevelse! Alla erfarna psykologer har erfarenheter av att detta händer. Faktum är att psykologer redan under sin grundutbildning får veta att det ofta händer att klienter blir förälskade i dem (eller på annat sätt vill ha en fortsatt relation utanför terapin), och varför det ibland blir så.
Ungefärligen det här kan du räkna med kommer att hända när du berättar för din psykolog att du kanske är förälskad i henne. Att hon lyssnar på dig, med respekt och förståelse, respekterar det du känner och tänker, men sätter det i sitt sammanhang, nämligen psykoterapin, som är ett ganska unikt sätt att mötas. Samtidigt som hon tydliggör att en gräns finns mellan det professionella och privata, och att den måste upprätthållas. Det är ett brott mot yrkesetiken för en psykolog att inleda kärleksrelation med en person som går i psykoterapi. Jag ska strax återkomma till varför det är så.
Det som nog också kommer att hända är att din psykolog kommer att hitta lösningar tillsammans med dig för hur du ska kunna hantera din upptagenhet av henne. Så att den inte blir ett hinder för dig i den fortsatta psykoterapin, och riskerar att äventyra den.
Varför blir det då så här ibland? Psykoterapi är till sin natur en ojämn relation, och så ska det vara. Allt ljus är på klienten, och det finns plats för att berätta om sina brister, sina tillkortakommanden, och emellanåt sina hemligheter på ett sätt som kanske aldrig funnit plats för hittills i livet, inte heller med partner eller vänner. Och man behöver inte ge något tillbaka heller som i vardagslivets nära privata relationer. Någon har beskrivit det som att i ett läge när man mår som sämst och är riktigt vilsen känns det som att terapeuten är som ”en ängel från himlen som kliver in i ens liv”. Det är klart att i den situationen är det lätt att bli förälskad i sin terapeut, eller i varje fall mycket upptagen av henne eller honom.
Vad säger du om det här resonemanget? Kan det vara så här även för dig? Att det kanske inte är så ”jättekonstigt” att du känner det du gör för din psykolog! Ni har ju träffats ganska länge, i cirka tjugo samtal, och ”pratat om djupa grejer”.
Varför är då psykologer så stränga med att upprätthålla en gräns mellan det professionella och det privata? Och varför har yrkesetiska principer som säger att det inte får förekomma sexuellt umgänge mellan psykolog och klient, och att privatisering av klientrelationen ska undvikas? Vi är tillbaka till det ojämlika i relationen. Klienten har sökt för hjälp med problem som hen inte kan hantera på egen hand, eller i varje fall har mycket svårt att hantera. Utifrån detta är klienten i en beroendeställning till psykologen, och ibland sårbar och påverkbar. Och det är psykologens professionella uppdrag att sätta klientens behov i fokus. I det ögonblick som psykologen ger utrymme för egna känslor och behov i relationen, oavsett vad det handlar om, har denne svikit sitt professionella uppdrag.
Varma hälsningar och ta väl hand om dig.
