Vi lyckas inte bli gravida och min son frågar efter syskon
Jag har en son på snart 5 år som jag älskar över allt annat. När han var två år började vi försöka få ett syskon till honom, men lyckades inte. Vi påbörjade fertilitetsutredningar som har utmynnat i vår första ivf-behandling, vi är båda 35 år och ska enligt läkarna ha en "god prognos för graviditet", eftersom inga fel har hittats och vi har blivit gravida naturligt tidigare.
Jag är precis mitt uppe i väntan på svar av den första behandlingen, och jag kan säga att detta är bland det svåraste jag varit med om. Jag hoppas och längtar men samtidigt finns en hopplöshet och negativitet för att inte behöva bli besviken om mensen kommer. Jag gråter och kan inte koncentrera mig på jobbet. Jag har en tendens att "måla fan på väggen" och detta gör att min man tycker det är väldigt jobbigt att försöka finnas till som ett stöd för mig.
Min son har tydligen snappat upp något (han har dock sällan sett mig gråta) och frågar ofta om när vi ska få en bebis och om det finns "ett frö i mammas mage". Detta är förstås jättejobbigt att höra, och speciellt igår, då han sade att han "inte klarar sig om vi inte får en bebis".
Jag försöker brottas med min egen ångest samtidigt som jag är väldigt orolig för honom och vad som kommer att hända om vi, mot förmodan, aldrig blir gravida trots behandlingar. Jag är rädd för vad det gör både honom och mig, om han förblir ett "ensambarn".
Hur ska jag hantera de här djupa och kraftiga känslorna som just nu känns ohanterbara?
Ingrid Gråberg svarar:
Du är både rädd för vad som händer med din son och med dig själv om det inte blir några fler barn. Vi börjar med dina egna känslor. Att inte kunna bli gravid på naturlig väg, när man längtar efter ett barn, leder oftast till en jobbig mix av negativa tankar och känslor. För dem som vill, och har möjlighet, att övergå till att försöka bli gravid med hjälp av provrörsbefruktning/IVF startar en ny och jobbig process. Behandlingen i sig kan vara påfrestande och måste man betala själv blir det dessutom dyrt. Och eftersom långt ifrån alla blir gravida vid första försöket är det vanligt att kastas mellan hopp och förtvivlan under en ganska lång period.
Den känslomässiga bergochdalbanan har du redan fått uppleva. Till stor del handlar det om ovissheten och maktlösheten, men själva hormonbehandlingen kan också påverka humöret. Allt sammantaget gör att kliniker som utför fertilitetsutredningar och IVF-behandlingar brukar kunna erbjuda stödsamtal. Antingen på kliniken eller hos en psykolog, psykoterapeut eller kurator som kliniken har ett samarbete med. Min rekommendation är att du undersöker vilka möjligheter som står till buds och utnyttjar dem. Kanske även din man skulle må bra av att få prata med någon utomstående.
Ett alternativ eller komplement till ett stödsamtal med en professionell vårdgivare är att söka kontakt med andra patienter. Här ser det väldigt olika ut och det finns inget rätt eller fel. För en del känns det bra att söka upp all tänkbar fakta och utbyta erfarenheter med andra som genomgår/genomgått IVF-behandlingar. Andra vill helst inte veta mer än de måste. Frågan är vad som passar dig bäst. På nätet finns i alla fall möjlighet att ta del av andras berättelser och att själv vara aktiv i valfri utsträckning.
När du skrev ditt brev hit hade du genomgått din första behandling och väntade spänt på att få svar på om du var gravid. I bästa fall har du redan fått ett positivt besked. I värsta fall har hopplöshetskänslan tagit över och du står inför valet att göra ett nytt försök med en ny vända i den känslomässiga bergochdalbanan.
Generellt brukar det vara bra att hoppas på det bästa och förbereda sig på det värsta. I ditt fall verkar det sistnämnda helt ha tagit överhanden, det vill säga du är så rädd att bli besviken om mensen kommer att du tar ut all besvikelse i förväg. Jag har därför två frågor som du kan fundera över. Tror du att de negativa förväntningarna gör att du slipper bli ledsen och besviken om det visar sig att det inte gick vägen den här gången? Är du rädd att känslorna ska bli helt övermäktiga om du inte har förberett dig tillräckligt mycket på att bli besviken?
Nu till din sons känslor. Har han uttryckt en önskan om att få syskon tidigare eller handlar det här om att han har ”snappat upp något”? Om han vet att ni försöker bli gravida, och samtidigt har förstått att du är ledsen, kanske det inte är för hans egen skull som det är så viktigt att få ett syskon. Men självklart måste man ta hans uttalanden på allvar och prata med honom om hans tankar. Känns det för svårt för dig kan du med gott samvete låta din man ta samtalet med sonen utan att du är med. Jag tänker att er 5-åring bör få chansen att berätta om sin önskan och sina farhågor (farhågor om att inte klara av att ni blir utan en bebis). Vad tänker han, vad ser han framför sig? Hur skulle det bli att få en syster eller en bror och hur skulle det bli utan ett syskon?
Jag tänker också att sonen behöver få svar på sina frågor. Han behöver få veta att det inte går att svara på när eller ens om det kommer en bebis, eftersom det inte är något man bara kan bestämma. Ni föräldrar har haft en himla tur som har fått honom, och i bästa fall har ni tur en gång till.
Med tanke på att det är jobbigt för dig att ständigt höra sonen fråga efter ett syskon kan det vara en poäng att försäkra honom om att ifall ett frö börjar växa i mammas mage kommer ni att berätta det för honom.
Om det, mot förmodan, inte blir några fler barn kanske det inte bara är ni föräldrar som kommer att sörja. Men jag är säker på att ni i så fall tar er igenom det och på sikt även ser fördelarna med att vara en enbarnsfamilj. Där är ni dock inte än på ett tag och förhoppningsvis hamnar ni aldrig där.
Vänlig hälsning,
