Hur mycket är ok att hon sover hos pojkvännen?
Jag undrar lite över hur vi ska ställa oss till det här med övernattning hos pojkvän. Vår dotter är 16 år (blir 17 i sommar) och har sällskap sedan ca 4 mån med en kille som är 19 (snart 20).Det har funkat bra förutom att de ska sova i hop lite väl ofta tycker vi. Det har sedan de blev i hop trappats upp och tillslut sa vi i från vilket inte uppskattades. Vår dotter förstod efter ett par turbulenta dagar att hon inte kunde göra som hon ville eftersom hon inte är myndig men att det givetvis är skillnad för honom.
Han däremot har jätteproblem med detta och det skapade problem mellan dem eftersom han tyckte att vi styrde deras förhållande. Tycker att vi lägger oss i för mycket om vad vår dotter får göra och inte, har tydligen också uttryckt att han inte vill ha mer än nödvändigt att göra med oss vilket känns jättekonstigt eftersom vi verkligen har tagit emot honom på ett bra sätt. Vi tyckte verkligen att hon hittat en bra kille.
De är fortfarande tillsammmans trots det som hänt så hon har valt att fortsätta med honom. Hon tycks acceptera att han inte gillar oss och vill också att vi ska släppa på våra krav om begränsad övernattning så att det ska fungera mellan dem. Vi vill helst inte att de sover i hop i veckorna eftersom hon ska till skolan då och så måste man ju inte sova ihop båda nätterna varje helg tycker vi. Vill att hon umgås lite med kompisarna också. Snälla, hur ska vi göra? Behöver lite vägledning. Mvh Orolig mamma.
Jenny Klefbom svarar:
Det är en känslig, och inte på något sätt självklar, balansgång hur mycket man kan och bör lägga sig i sin 16-årings liv. Men att man har både rätt, och faktiskt också skyldigheter, att göra det är ett faktum.
En 16-åring är ju inte myndig i lagens mening, och det krävs ytterligare en del föräldrastöd innan man klarar att helt börja bestämma över sig själv. Och sen har man förstås självklart rätt att bestämma över hur livet ska se ut under det egna taket; så länge man bor hemma måste man följa vissa regler kring hur det gemensamma livet ska se ut.
Det låter som en rimlig önskan från er sida att ni vill ha en viss kontroll över er dotters sömn de nätter som hon har skola att gå upp till. Det handlar ju om att ni vill att hon ska ta sig igenom skolan på ett bra sätt. Att försöka styra över hur mycket er dotter ska träffa sina kompisar är också en begriplig önskan, men ter sig nog lite mer svårbegripligt ur er dotters synvinkel. Det är ju inget som ni i grunden har någon makt över.
Det är också lätt att leva sig in i hur det känns när man är ung och kär; hur allt annat förbleknar bredvid utsikten att träffa den man älskar. Ni har också tänkt att denna kille är bra för er dotter, så jag föreställer mig att ni inte har någon oro för vad som händer dem emellan. Kanske är det så att de under sina helger tillsammans också träffar sina vänner, fast de är tillsammans?
När man hamnat i den situation som ni befinner er i, är det vanligt att man positionerar sig i varsitt hörn, och att allt blir en kamp. I denna kamp blir då er ståndpunkt att minska ner på umgänget med pojkvännen. Medan er dotter driver motsatt linje; att få träffa honom så absolut mycket som möjligt. Det här riskerar att bli rätt tärande på sikt, och kanske till och med att ni börjar styras mer och mer av era på förhand givna roller och ståndpunkter, i stället för att fatta rationellt grundade beslut. Helt enkelt för att ni befinner er i en konstant konflikt.
Mitt förslag är därför att ni försöker göra situationen mindre infekterad. I stället för att argumentera fram och tillbaka: Sätt er ner och försök enas om ett regelverk som ska gälla. Lyssna på varandras argument, och var beredda att ändra ståndpunkt, om det den andra säger låter vettigt. Se också till att det är det som är väsentligt som får störst genomslag, såsom att gå ut skolan med godkända betyg, att få ett minimum av sömn osv.
När ni hittat ett förslag som ni kan enas om: håll er till det. Och helst utan att lägga in så mycket av personligt tyckande, känslor eller tjat i frågan framöver. Tänk också på att er dotter närmar sig 18-års dagen med stormsteg, och att det kan vara rimligt med en allt större grad av självbestämmande under de kommande 1,5 åren.
Med lyhördhet och respekt tror jag att chansen är god att ni kan nå varandra i den här frågan.
Och så en sista liten tanke: Ha lite överseende med er dotters pojkvän. Han må vara snart 20 år, men det är inte så värst gammalt det heller. I tonåren är känslorna starka, och man tenderar att se världen i svart-vitt. Att han – efter förebild från Romeo och Julia – vänder sig mot sin älskades ”förstockade” föräldrar när hans kärlek inte får fritt utlopp behöver inte betyda att han i grunden har något emot er. Ta med honom i diskussionerna, förklara era argument och var tydliga med att ni i grunden gillar honom så tror jag att ni, åtminstone på sikt, har goda chanser att vinna hans förtroende. Vilket ur er synvinkel inte bara kan vara trevligt, utan också taktiskt ganska smart.
Vänlig hälsning,
