Hur skydda barn mot sexuella övergrepp?

Ingrid Gråberg svarar:

Som förälder finns det mycket man kan oroa sig för. Beroende på personlighet och egna erfarenheter oroar vi oss olika mycket och för olika saker. För någon är skräcken att barnen ska drunkna eller bli påkörda. Andra oroar sig till exempel för sjukdomar eller för mobbning. Du oroar dig särskilt mycket för att dina söner ska bli utsatta för sexuella övergrepp. Något som du inte är ensam om.

Det är bra att vara medveten om de risker som finns i samhället och vidta de åtgärder man kan för att skydda sina barn. Använda säkerhetsbälten i bilen och ha uppsikt över barnen på badstranden är självklarheter för de flesta. Idag försöker också många föräldrar – precis som ni – minska risken för att deras barn ska bli utsatta för sexuella övergrepp, genom att prata om vem som får göra vad med barnets kropp samt prata om bra och dåliga hemligheter.

Det är också bra att vara uppmärksam på tecken som skulle kunna tyda på att barnet är utsatt för övergrepp, hot, våld eller utfrysning. Men finns det anledning att ständigt gå runt och oroa sig för att något ska ha hänt eller kommer att hända?

Läser man tidningar och ser/lyssnar på nyhetsprogram kan man lätt bli överväldigad av alla rapporter om olyckor, våld och annan brottslighet. Därför behöver man påminna sig om vad det är som rapporteras. Att Kalle gått fram och tillbaka till skolan i tio år utan att bli påkörd blir ingen nyhet. Inte heller får allmänheten veta att Lisas knäoperation gick som planerat eller att bussen kom i tid i morse. Om det vore en sensation att bussen kommer i tid eller att en knäoperation lyckas skulle det vara den typen av nyhetsrubriker vi möttes av.

Visst förekommer det mycket elände även i vår relativt trygga del av världen, bland annat sexuella övergrepp både mot vuxna och barn. Kampanjen #metoo har under hösten 2017 med all tydlighet visat hur vanligt det är att kvinnor utsätts för ovälkomna sexuella kommentarer, inviter och fysiska närmanden och övergrepp. Och i Allmänna Barnhusets enkätundersökning som genomfördes hösten 2014 rapporterade drygt 20 % av ungdomarna att de varit utsatta för någon form av sexuella övergrepp under sin uppväxt. Här vill jag först betona att alla typer av övergrepp/ofredanden är oacceptabla, men det är också viktigt att nyansera det hela. Det är lätt att dra förhastade slutsatser när man läser rubriker som ”en av fem” och tro att var femte person i Sverige blivit våldtagen.

Den vanligaste typen av övergrepp som rapporterades handlade om oönskad beröring av underlivet eller brösten. Den näst vanligaste typen handlade om att bli utsatt för blottning via internet eller i verkligheten. För dig som har barn i förskoleåldern kan det också vara viktigt att känna till att majoriteten uppgav att de var tonåringar första gången de utsattes för ett övergrepp. En övervägande majoritet var också flickor. Det är mer än tre gånger så vanligt att tjejer blir utsatta än att killar blir det. Varje barn som blir utsatt för sexuella övergrepp är ett barn för mycket, men risken för att ett förskolebarn ska drabbas är liten. Och risken för att en pojke i förskolan ska drabbas är ännu mindre.

Min poäng med ovanstående redogörelse är varken att förringa den brottsliga handlingen eller offrets upplevelse, utan att få dig att fundera över om din oro står i proportion till den faktiska risken. Men även om risken är väldigt liten att ett barn råkar ut för en pedofil när det vistas i förskolan, så bör varenda förskola och varenda förälder agera i förebyggande syfte. Det innebär inte att man ska skrämma upp barnen och berätta om alla tänkbara saker som kan hända. Däremot borde alla prata med sina barn om rätten att bestämma över sin egen kropp. Sedan gäller det att man inte ger barnet dubbla budskap, genom att vid andra tillfällen mer eller mindre tvinga dem att krama släktingar och bekanta.

Du undrar hur ni ska prata med barnen. Lugnt och sansat, som om det inte vore något konstigare än att prata om vikten av att borsta tänderna, tänker jag. Sedan undrar jag om ni behöver prata så mycket mer om det här ämnet än ni redan gjort. Självklart kan man behöva påminna om rättigheter och dåliga hemligheter, men inte varje vecka.

Du undrar också hur du ska upptäcka om något har hänt, eftersom det är väl känt att barn kan ha flera skäl till att inte berätta. Tyvärr är det inte enkelt. En del barn visar inga symtom alls. Andra uppvisar tecken på att må dåligt (exempelvis sover dåligt eller verkar nedstämda eller lättirriterade), men det finns förstås mer vanligt förekommande orsaker till det än just sexuella övergrepp. Inte ens om barnet uppvisar ett sexualiserat beteende kan man ta det som ett bevis på att något har hänt.

Så länge allt verkar som vanligt finns det ingen mening med att oroa sig. Säger/gör dina söner något som ger dig en dålig magkänsla och/eller om de generellt verkar mer ledsna/arga än vanligt, då är det läge att påminna om det här med dåliga hemligheter och att vad än någon annan säger är det riskfritt att avslöja hemligheten för sina föräldrar. Får du inget napp samtidigt som oron kvarstår kan du alltid konsultera någon, till exempel på BVC.

Slutligen några ord om förskolan. Du upplevde att personalen kände sig kränkt när du tog upp frågan om trygghet. Nu vet ju inte jag hur du lade fram orden, men du har all rätt att få veta hur förskolan jobbar för att förebygga alla former av kränkningar och övergrepp. Och du ska kunna förvänta dig att personalen uppträder professionellt och svarar beredvilligt på dina frågor. Min uppmaning är därför att du frågar igen. Vill du minska risken för att någon känner sig ifrågasatt kanske du kan berätta varför det är viktigt för dig att ha kännedom om hur förskolan arbetar. Det är dock inget som du behöver göra. Förskolans handlingsplaner är inga hemliga dokument. 

Vänliga hälsningar,