2018-03-09

Hur kan vi sätta rimliga gränser kring dataspelande?

Vi har en 13-årig son med ADD/Autism nivå 1. Sedan några år tillbaka har han haft stora problem i skolan, och han har mått så dåligt i perioder att han inte klarat av att gå dit alls. För ett par år sedan slutade han med sina fritidsaktiviteter, och han ägnar nu sin vakna tid med att spela olika dataspel. Det är hans största intresse, och inte ett problem i sig. Det är omfattningen av spelandet som är problemet.

Vår son träffar sällan kompisar på fritiden, med har dagligen kontakt med andra via datorn. Eftersom han har svårt socialt så är det den typen av umgänge som inte stressar och tröttar ut honom. Problemet för mig är att han bara sitter still framför datorn hela dagarna - från morgon till kväll. Han vill inte sitta med oss vid bordet och äta längre (eftersom han blir stressad av sina syskon), och han har inget intresse av att sitta med oss och titta på tv på kvällen. Han är ofta sur och när vi tidigare försökte sätta gränser kring spelandet (tid, vilka spel o.s.v) fick han våldsamma utbrott.

Hur kan vi sätta rimliga gränser och samtidigt ha en vardag utan ständiga konflikter? Han har så svårt att förstå vårt perspektiv, vad som är "lagom" när det gäller spelande och att komma på vad han ska göra istället. Nästan allt gör honom trött, ångestfylld och stressad - ffa socialt samspel.

Vi har försökt aktivera honom på andra sätt, men inget har funkat i längden. Det är väldigt tröttsamt och "otacksamt" att hela tiden behöva "dra" i honom eftersom han ofta bara bli sur ändå. Vårt familjeliv blir väldigt begränsat eftersom det är svårt att umgås med vänner och deras barn. Hur ska vi tänka? Vem kan hjälpa oss?


Ingrid Gråberg svarar:

Du beskriver ett dilemma som inte är ovanligt idag. Många föräldrar upplever problem med gränssättning kring dataspelande och om barnet har en autism-diagnos (eller autistiska drag) tenderar problemet att bli större. Inte bara för att dessa barn har lättare att fastna i ett intresse/en aktivitet, utan för att spelandet kan ge dem en välbehövlig avkoppling, ge dem sociala kontakter och en högre social status, samt få dem att känna sig mer kompetenta och därmed öka deras självförtroende.

De här positiva effekterna gör det svårt att förbjuda eller begränsa spelandet. Samtidigt går det inte att blunda för de negativa effekterna i form av utebliven motion och utevistelse, utebliven träning av analogt socialt samspel och minskad tid för studier, alternativt inga studier alls.

Det här med att inga fritidsaktiviteter har fungerat i längden, gällde det även innan dataspelandet tog över eller har er son alltid varit svår att aktivera? Har han alltid varit stressad av sina syskon vid matbordet eller är det något nytt?  Uppstod problemen i skolan i samband med att spelandet tog fart eller existerade de även innan? Med andra ord är spelandet delvis en flykt från jobbiga situationer, stress och tristess? Eller har spelandet blivit så viktigt att allt annat, som tar tid från spelandet, känns jobbigt?

Jag tänker att spelandet kan vara ett bra alternativ i många situationer, till exempel om det är jobbigt för sonen att umgås med gäster under längre stunder. Då kanske han kan hälsa på dem och delta i umgänget en stund på sina villkor, för att sedan kunna gå undan och koppla av framför sin dator. På så sätt behöver ni föräldrar inte begränsa ert liv och sonen behöver inte utsättas för onödig stress.

Men spelandet är ingen lösning på skolproblemen. Här gäller det förstås att erbjuda en lugn och mobbningsfri miljö, med en undervisning som är anpassad efter just er sons behov. Även med goda förutsättningar, inklusive individuellt anpassade uppgifter och krav, står sig nog skolan slätt i jämförelse med dataspelandet när det gäller motivationen, men för att kunna ställa krav på närvaro i skolan måste man kunna erbjuda en dräglig tillvaro där.

De flesta 13-åringar som är hängivna dataspelare har svårt att ta föräldrarnas perspektiv och hålla med dem om vad som är lagom mycket speltid. En 13-åring med autism har dessutom generellt svårt att ta andras perspektiv, vilket innebär en extra utmaning för er. Att tidigare försök till begränsningar har lett till våldsamma utbrott underlättar inte heller. Ibland finns det också skäl att låta ett barn med autism få sitta, ur ett fysiskt perspektiv, osunt mycket framför en skärm, eftersom de positiva effekterna kan överväga. Men hur ska just ni tänka?

Jag tycker att ni ska ta hjälp av skolan (lärare och elevhälsan) och habiliteringen, för att göra en ordentlig kartläggning av sonens fungerande och nuvarande förutsättningar. Först när ni har klart för er vilka problem som är oberoende av dataspelandet och vilka som är en direkt konsekvens av det, först då är det görligt att börja fundera över hur mycket som är lagom/rimlig speltid.

Återstår sedan ”bara” att sätta upp regler, förklara och motivera dem på ett tydligt sätt, och se till att de efterlevs. Här brukar det underlätta om man som förälder har stöd från exempelvis habiliteringen eller BUP. Det händer att man tillsammans kommer fram till att det är nödvändigt med ett tillfälligt, totalt spelförbud innan det är möjligt att införa de nya reglerna. Och det händer att man kommer fram till alltifrån att det bästa är en starkt begränsad speltid till att det är okej med en obegränsad speltid. Obegränsad så länge skolplikten uppfylls, liksom de grundläggande behoven av sömn, mat och fysisk aktivitet. Allt beroende på de specifika omständigheterna. Hänsyn bör tas till spelarens mående och utveckling - både på kort och lång sikt.    

Vänliga hälsningar,