1/2/2018

Frånvarande förälder med missbruksproblem

Min sons pappa har varit frånvarande av och till under ett halvårs tid pga upprepade återfall i drogmissbruk. Har innan det varit ren i många år och varit en lika närvarande förälder som jag.

Jag bröt kontakten vid sista återfallet och nu har han varit frånvarande i två månader och sitter häktad. Jag har valt att inte besöka med sonen, gjorde det under första återfallet (vilket gick bra) men vill inte utsätta sonen för eventuella fortsatta besvikelser. Så jag har tagit beslutet att han får träffa sin pappa den dagen han kan uppvisa en hållbar drogfrihet igen.

Jag undrar nu, har jag tagit rätt beslut kring vår nyblivna 2-åring? Vilket påverkar honom mest negativt, att inte besöka pappa och "glömma" bort honom. Eller att besöka och hålla kontakten för att pappan sedan ev kommer ut och fortsätter missbruka och kontakten då blir bruten för tredje gången?

Vill ta rätt beslut utifrån sonen. Jag märker inget annorlunda med honom nu när han varit utan pappa i två månader, han pratar om honom ibland och kan fråga vart han är. Men annars är han som vanligt.


Jenny Klefbom svarar:

Först och främst måste jag beklaga din svåra situation. Det måste ju vara ett dråpslag för dig att se din partner återfalla i sitt gamla missbruk och dessutom plötsligt finna dig själv vara ensam i vården av ert lilla barn.

Det är en mycket relevant fråga du ställer, men det är omöjligt att ge något helt entydigt svar, i synnerhet om tanken är att de råd du nu får ska gälla över en längre tid. Dels är det så många faktorer som spelar in i bedömningen om ett barn bör, eller inte bör, få träffa sin andra förälder. Dels så ändras förutsättningarna, ofta på sätt som är omöjliga att förutse i förväg, i takt med att barnet blir äldre, och situationen kring pappan förändras. Jag får alltså nöja mig med att resonera lite kring vad forskningen säger, och tyvärr kommer det innebära att du får lite motstridiga budskap som du sedan själv får väva ihop till just ditt beslut.

Först och främst så pekar statistik på att det är ogynnsamt för barn att helt förlora kontakten med sin far (det är mest frånvarande fäder man har forskat på, då det inte är lika vanligt att mödrar försvinner ur sina barns liv, men sannolikt gäller samma sak då det är mamman som är frånvarande). Vad man ser är att barn som vuxit upp med en frånvarande far har en tydligt större risk att drabbas av psykisk ohälsa som äldre. Och med psykisk ohälsa följer ofta även andra problem av mer social karaktär, såsom svag ekonomi, socialt utanförskap, problem på arbetsmarknaden osv. Det finns alltså ofta skäl att försöka behålla kontakten med den andra föräldern även om det uppstår problem av olika slag, men självklart finns det gränser även här.

Om föräldern exempelvis riskerar att utsätta barnet för faror eller omsorgssvikt så ska hen förstås inte lämnas ensam med sitt barn. Men även med sådana föräldrar kan det gå att upprätthålla ett umgänge, om man stöttar upp så att någon annan har ansvar för att barnets behov tillgodoses, eller att umgänget sker under korta stunder. Exempel kan vara villkorat umgänge, det vill säga att umgänget bara sker hemma hos den andra föräldern, eller hemma hos far- eller morföräldrar eller andra närstående som då ska vara medvetna om sitt ansvar, eller tillsammans med umgängesstödjare som jobbar på uppdrag av socialtjänsten.

Ett annat villkor kan vara att föräldern måste lämna negativt drogprov i direkt anslutning till varje umgängestillfälle.

Att ordna umgänge på de här sätten förutsätter dock vissa saker. Dels att den andra föräldern faktiskt är intresserad av att träffa sitt barn. För inbokade träffar som föräldern uteblir ifrån kan vara en mycket svår påfrestning för ett barn. Dels förutsätter det också att föräldern innerst inne förstår att hen kan vara en fara för sitt barn under vissa omständigheter, så att hen tar emot stödet och inte heller utsätter sitt barn för obehag eller verbala kränkningar exempelvis genom att ägna hela umgängestiden åt att ta ut sin ilska mot den andra föräldern och dennes krav kring umgänget. Barnet måste få stå i centrum under sina träffar med sin förälder.

Nu finns det dock även annan forskning som är relevant att ta upp i sammanhanget. Något som debatterats en hel del är hur barn påverkas av separationer. Separationer är förstås aldrig riktigt bra, barn mår bra av kontinuitet. Men det har visat sig att barn har lättare att hantera en enstaka definitiv separation, som vid adoption eller en förälders död, än de har att hantera upprepade svek och förnyade oplanerade separationer, såsom det ofta blir när en förälder lider av beroendeproblematik eller annan psykisk sjukdom.

En annan faktor att väga in är att barn har lättare att hantera en tidig separation, som sker när de är små, än en separation som inträffar när de har tydliga gemensamma minnen tillsammans med den de separeras ifrån.

Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är vad du tänker om far och sons framtida kontakt. Du kan ju inte gärna förutspå hur det kommer gå med missbruket och kriminaliteten, men däremot kan det vara värt att försöka se framför sig hur du tänker dig kontakten då barnet är äldre, rent av så pass mycket äldre att han kan välja själv, kommer att te sig. Det är inte helt ovanligt att tonåringar revolterar genom att idealisera eller söka sig till en frånvarande förälder, och ibland även dennes livsstil och värderingar. Den risken ökar om barnet inte har fått möjlighet att se och uppleva baksidorna med förälderns problem, och den ökar också om barnet har fått möjlighet att bygga upp en fantasibild av sin förälder under lång tid utan kontakt.

Tyvärr är det alltså inte så att en förälders destruktiva livsstil nödvändigtvis påverkar barnet mindre bara för att de inte har kontakt under långa perioder. När det gäller framtidsscenarier så är det också värt att tänka in pappans släkt. Finns det farföräldrar, kusiner och så vidare som innebär att barnet kommer att träffa pappan på gemensamma firanden och träffar, så att de faktiskt ändå kommer att ses? I så fall kan det bli ganska konstigt för barnet att bara få träffa sin far i sådana sammanhang. Jag hoppas att du inte tänker att du ska skära av barnets kontakt med hela släktnätverket på pappans sida, bara för att pappan beter sig oansvarigt.

Hur du än bestämmer, så tror jag inte att du behöver oroa dig för att det kommer leda till några irreparabla skador hos ditt barn nu när han ännu är så liten. Viktigare att tänka på just nu tror jag däremot att det är att du själv bygger upp en styrka så att du kan hantera de situationer som kan komma att inträffa under sonens uppväxt. Om du känner dig mindre orolig och ledsen så kommer du också att kunna ingjuta trygghet hos ditt barn oavsett pappans agerande, och oavsett om sonen får träffa honom eller inte. För sanningen är ju den att det är du som utgör den största påverkan på ditt barn nu, när det nästan bara är dig han är med av er två föräldrar.

Jag tycker alltså att du ska se till att skaffa dig en professionell samtalspartner, eller delta i någon gruppverksamhet för anhöriga till missbrukare. Det finns också en barnrättsorganisation som heter Bufff, som erbjuder stöd till barn med en anhörig som sitter i fängelse och deras föräldrar. Till dem kan du ringa om du vill ha råd, eller någon att prata med, kring den frågan.

Med vänlig hälsning,