10/13/2009

Undran om att skära sig

Jag har en 19-årig dotter med med lätt utvecklingsstörning, hon har nu också fått en diagnos som var lätt autistiska drag. Hon har mått dåligt och vill inte vara handikappad (hennes ord).

Nu i helgen upptäckte jag blod inne i en tröja, på ärmen. Nu har jag inte sovit, det gnager i mig, har hon börjat skära sig?!

Hon bor i en annan stad i veckorna, ett särgymnasium med boende.

Vad och hur ska jag gå tillväga för att "fronta" henne? Hjälp!

Själv har jag efter ett och ett halv år med egen utbrändhet börjat jobba igen. En annan dotter upptäcktes ätstörningar på i februari, min mamma har skelttcancer, mín pappa har hjärtproblem en svärfar som dog fort i cancer....

Vi har en knepig livssitiuation. MEN vad gör jag nu???


Ingrid Gråberg svarar:

Ni har sannerligen varit utsatta för många påfrestningar i er familj, med flera närstående personer som drabbats av allvarliga sjukdomar. Och ovanpå allt detta har du nu börjat oroa dig för att din dotter ägnar sig åt självskadebeteenden.

Av din reaktion att döma, så antar jag att blodfläcken var så pass stor att man kan avfärda att det rörde sig om ett sönderkliat myggbett. Och då återstår två huvudsakliga förklaringar till blodfläcken; att din dotter råkat skada sig eller att hon medvetet skadat sig. Jag undrar vad det är som gör det så svårt att fråga vad blodfläcken berodde på. Är det svaret du är rädd för? Eller är det din dotters reaktion du är rädd för?

Att fråga rakt ut är det snabbaste, och bästa, sättet att få vetskap om hur det förhåller sig. Det är först när du vet hur det ligger till som du kan släppa oron eller vidta åtgärder för att hjälpa din dotter.

Innan du berättar om blodfläcken och dina farhågor, behöver du förbereda dig mentalt så att du kan behålla lugnet oavsett vilket svar du får. Och är svaret luddigt eller osannolikt får du fortsätta fråga tills du känner du dig övertygad.

Är det så att din dotter har börjat skada sig själv är det viktigt att hon får professionell hjälp. Ett skärsår kan vara allt ifrån en relativt ofarlig engångsföreteelse till en desperat handling i syfte att dämpa ångest. Som förälder bör man överlåta bedömningen av allvarlighetsgraden till en psykolog eller psykiater.

Är du rädd för hur din dotter ska reagera på dina frågor tycker jag att du ska diskutera saken med habiliteringen eller skolpersonal. Då kan du få handfasta råd av personer som både har generell kunskap om personer med lätt utvecklingsstörning och autistiska drag, och specifik kunskap om just din dotter.

Det låter som att din dotter också behöver få samtala med någon på habiliteringen om sitt upplevda handikapp. Kanske går det att ordna en gemensam tid för er hos habiliteringen där du får möjlighet att ta upp din oro.

Vänlig hälsning,