3/3/2011

Daltar jag för mycket med min 2-åring?

Jag har en son som är ca 2 år. Han verkar vara ett känsligt barn. I nya situationer vill han vara nära mej eller hans pappa och på öppna förskolan vill han vara nära mej å leka och när vi kommer dit sitter han stund och iakttar.

Hemma vill han sällan leka ensam och är rädd för nya främmande och höga ljud (ljud har alltid varit jobbigt för honom) I övrigt är han för det mesta väldigt nöjd och med människor han känner busar å lekar han utan hämningar. Han pratar mycket om känslor, "jag ledsen, nu glad igen" "pojken arg". Han är väldigt tidig med att prata.

P g a känsligheten så har vi inte velat ha honom på förskolan ännu, vill vänta tills han blir 3 år. Vad tror du är mest lämpligt i hans fall? förskola, dagmamma?

Jag blir ibland frustrerad över hans "klängighet" men jag möter honom med mycket närhet och när han blir rädd tar jag alltid hans känslor på allvar..ibland undrar jag om jag "daltar" för mycket..? Har du några bra tips att ge för framtiden med ett känsligt barn som vårt?


Jenny Klefbom svarar:

Jag håller med dig om att din son verkar lite känslig. Och kanske lite blyg, åtminstone i nya och främmande situationer. Vad det beror på att vissa är på det här viset, medan andra barn springer iväg dit näsan pekar utan en tanke på hur man ska komma tillbaka, kan man aldrig slå fast helt och hållet. Men just när det gäller personlighetsaspekten utåtriktad – inåtvänd, så har man ändå i forskningen kunnat konstatera att det finns starka genetiska komponenter bakom den.

Hur är du och pojkens pappa? Och hur var ni som barn? Ofta är det till hjälp om åtminstone en av föräldrarna kan känna igen sig i barnets beteende, och kanske därmed också instinktivt ”veta” hur man ska handskas med det.

Du oroar dig också över om du ”daltar” med pojken. Och självklart är det också så att barn påverkas väldigt mycket av hur vi föräldrar och med ökande ålder också hur människor utanför familjen, bemöter det.

Man kan tänka på två sätt när det gäller känsliga barn; att trygga dem och vara nära, för att på sikt skapa den trygghet som krävs för att man ska våga sig ut i världen på egen hand. Eller att pusha och uppmuntra och kanske lite grann ignorera ”känsligheten”. Jag tror att det bästa ofta är att ha lite av varje, och anpassa bemötandet efter situationen, så att man inte utsätter sitt barn för överkrav, men inte heller blir överbeskyddande.

Men viktigast av allt är att man – precis som du gör – funderar över sina motiv till att vara på ett visst sätt. Var man själv ett oroligt barn, så att omsorgen nu handlar mer om de känslor som väcks hos en själv av barnets ängslighet? Har man oreflekterat fastnat i vanor, som egentligen hör det yngre barnet till? Ser man världen som en farlig plats, vilket naturligtvis barnet i så fall uppfattar? Är man genuint (men överdrivet) orolig för att barnet ska slå sig/råka illa ut/hitta något farligt etc?

Om omsorgen om ditt barn inte i första hand drivs av några egna känslomässiga motiv ur det förflutna hos dig, tror jag inte att du behöver oroa dig över att du ”daltar”. Men kanske kan din frustration som kommer ibland vara ett tecken på att han faktiskt skulle klara lite mer själv? Och att ta på allvar behöver inte betyda att man går helt in i känslorna. Läs om hur Alfons Åberg hanterar sin rädsla för spöken. Han visar hur man kan ta på allvar, och vifta bort, på samma gång. Min grundtanke är att barn ska få växa och klara av alltmer själv. Men för den sakens skull behöver man inte ”träna” dem i självständighet, eller ”härda” dem.

Du undrar också över val av barnomsorg. Det går inte att säga om dagmamma eller förskola är det bästa. Det viktiga är inte formen, utan de personer som din son kommer att vara med på dagarna. Därför tycker jag att ni ska satsa mer på att försöka hitta ett ställe där personalen verkar trivas och vara glada tillsammans med barnen. Det är förstås också bra om det är ett ställe där rutinerna sitter; utan stora omorganisationer, hög personalomsättning eller andra olösta problem.

Om ni har möjligheten att vara hemma med ert barn ända tills han blir 3 år, tror jag inte att ni överhuvudtaget behöver oroa er över hur omställningen kommer att gå. Det kommer att vara perfekt för honom att få kompisar att leka med på dagarna när han blir tre.

Vänlig hälsning,