Har vår 5-åring dålig självkänsla?
Min, äldste, son blir 5 år i februari. Han utför inte gärna saker som han inte riktigt kan. När något går fel är det andras fel. Springer inte med andra barn då de oftast är snabbare etc. Han har alltid fått beröm för saker han gör. Han klättrar i träd, dyker och cyklar bättre än jämnåriga kamrater. Nu skulle han gå på simskola, något nervös men ändå enutsiastisk.
Barnen fick till uppgift att dyka och bubbla under vattnet. Instruktören frågar om de gjort detta 10ggr. Min son säger att det endast blivit 1 gg och de andra barnen har hittat på nya äventyr. Men sonen blir då ledsen att det inte blivit rätt eller att han missförstått instruktionen. Resterande 30 minutrarna kan jag se honom kämpa mot gråten.
Han kämpar emot tårarna och får lite extra hjälp av instruktören. När han komer upp bryter tårarna igenom. 5 minuter senare ser han fram emot nästa tillfälle. Det sved i mig att se honom kämpa. Dålig självkänsla och/eller självförtroende? Vi tycker att vi delar ut generöst med beröm och kärlek. Tydligen behöver vi mer verktyg.
Ingrid Gråberg svarar:
Utan att veta mera är det omöjligt att sia om vad som är orsaken till din sons beteende. En tänkbar delförklaring skulle kunna vara att ni ensidigt har fokuserat på, och berömt, prestationer av olika slag. Men du skriver att ni också delar ut generöst med kärlek, vilket jag antar inte bara förekommer i anslutning till prestationer.
Man ska dock veta att vi vuxna är rätt så bra på att förmedla saker till våra barn, utan att det är vår avsikt. Till exempel kan saker vi själva gör och säger indirekt förstärka uppfattningen hos barnet att det är viktigt att lyckas och att man till varje pris bör undvika att göra fel. Sedan är ju barn olika redan från start. Kanhända är er son född med vissa personlighetsdrag som bidrar till att han reagerar som han gör.
Sedan är det tänkbart att ni förstärker dessa drag – medvetet eller omedvetet. De flesta föräldrar vill av förklarliga skäl minimera negativa känslor hos sina barn. Och ibland kan man i sin iver att undanröja hinder, trösta, uppmuntra och berömma uppnå motsatt effekt än den man tänkt sig. Det innebär inte att jag uppmanar er att sluta berömma er son, utan snarare att börja fundera över vad ni berömmer och vilka konsekvenser det får.
Vad är det som ligger bakom er sons ovilja att utföra saker som han inte behärskar till fullo? Har han en stark tävlingsinstinkt som gör att han får prestationsångest och är en riktigt dålig förlorare? Är hans självkänsla huvudsakligen baserad på prestationer? Eller finns det någon helt annan förklaring?
Det jag tycker att ni i första hand ska satsa på är att medvetet styra er positiva uppmärksamhet till egenskaper och aktiviteter som inte handlar om att prestera och jämföra sig med andra. Istället för att uppmärksamma hur duktig sonen är på att klättra kan ni skifta fokus till hur roligt det är att klättra.
Fundera också över vilka signaler ni själva sänder ut vad gäller prestationer och misslyckanden. Berätta om, och visa upp, egna misstag och rädslor - gärna med inslag av humor. Att kunna skratta åt sina egna tillkortakommanden och misslyckanden är en styrka.
Vänlig hälsning,
