Dåligt samvete för att jag valt att bo hos mamma
Jag är 15 år och har nog kanske begått mitt största misstag. Jag har sen jag var 2 år haft skilda föräldrar och därmed bott varannan vecka hos mamma och pappa. Det har väl rullat på bra, men sen tog det tvärstopp för kanske 2 år sen. Då kände jag att jag inte orkar mer, att liksom hatta fram & tillbaka och jag ville ha som mina kompisar; att bo på ett och samma ställe.
Jag började alltså tänka på det här för två år sen men det var inte förrän för 4 månader sen som det blev verklighet. Jag valde att ta mina saker och flytta till mamma, för att hon känns som ett naturligt val att bo hos för att vi är väldigt likasinnade helt enkelt.
Jag är nu livrädd för att pappa är ledsen över det här och detta har gjort att jag går runt med dåligt samvete HELA tiden. Jag kan inte tillåta mig själv att vara glad för en kort stund för då kommer de här dåliga känslorna tillbaka och äter upp mig.
Jag älskar pappa och vi har en väldigt bra relation vilket gör att väldigt mycket värre och dessutom har jag nu en lillebror hos pappa och jag är livrädd att han ska glömma mig.
Och min lillebrors mamma (min bonusmamma) är inte min favorit då jag märker att hon har något emot mig. Och jag vågar inte berätta det här för pappa att jag känner så inför henne för det är såklart känsligt och jag är extremt konflikträdd.
Så frågan är väl mest hur jag ska gå tillväga med det dåliga samvetet eftersom att jag har gråten i halsen hela tiden? Och hur jag ska göra för att prata med pappa om det här. Tacksam för svar!
Ingrid Gråberg svarar:
Du beskriver något som är väldigt vanligt hos barn med skilda föräldrar, nämligen att uppleva någon form av lojalitetskonflikt. Redan i tidig ålder kan barn känna att de måste vara lojala mot båda sina föräldrar efter en skilsmässa. Det kan både handla om ett rättvisetänk och en rädsla för att göra någon ledsen. Även i de fall när det finns en stor skillnad mellan hur man trivs med, och hemma hos, respektive förälder kan barn ha svårt att uttrycka sina önskemål om boende och umgänge. Ofta beror det på att barnet tar ansvar för föräldrarnas välmående, men det händer förstås också att barn utsätts för hot, våld och övergrepp som gör att de inte vågar berätta hur saker och ting ligger till. Antingen på grund av rädsla för att det ska bli än värre eller för att den vuxne ska hamna i fängelse.
För dig, liksom för många andra, är det själva ”hattandet” fram och tillbaka mellan två hem som kan kännas jobbigt när man blir äldre. Praktiska saker som avstånd till skola och kompisar brukar också kunna spela en allt större roll med ökad ålder. Det här måste alla föräldrar försöka förstå och acceptera. Och det utan att kräva någon förklaring till varför man själv inte blir vald som den huvudsakliga boendeföräldern.
Vid en skilsmässa är det idag (i Sverige) många som anser att växelvis boende är en bra grundregel att utgå ifrån – även om det förstås finns undantag då andra lösningar är bättre. Jag tolkar det också som att du hör till dem som har övervägande goda erfarenheter av att ha växt upp med tillgång till båda föräldrarna i vardagen. Relationen till din pappa hade kanske inte varit lika stark om du bara hade fått träffa honom varannan helg eller vid enstaka tillfällen. Men i samband med att du blev tonåring kände du att du hade fått nog av det växelvisa boendet. Något som, som sagt var, inte är så ovanligt.
Det tog nästan två år innan din önskan om förändring blev verklighet, men det är lite oklart ifall det enbart berodde på att du inte vågade uttrycka din önskan eller om du stötte på motstånd från de vuxna. Du nämner i alla fall inget om att din pappa skulle ha protesterat mot förändringen eller att han skulle ha visat att han är ledsen eller besviken under de här senaste fyra månaderna. Så som jag uppfattar det hela bygger ditt dåliga samvete helt och hållet på din egen oro för att pappa ska vara ledsen.
Du har tagit ett beslut som du är nöjd med – om det inte vore för det där dåliga samvetet. Förmodligen spelar det ingen roll hur mycket jag än betonar att du inte har något ansvar för din pappas mående och att du inte har gjort något fel. Det dåliga samvetet lär inte försvinna för det, men jag tror att det finns goda förutsättningar för en snabb förbättring om du tar mod till dig och pratar med din pappa. Ni två har ju trots allt en bra relation och jag utgår ifrån att han vill ditt bästa. Eftersom du är extremt konflikträdd kanske du inte behöver börja med att redogöra för din inställning till bonusmamman. Det kan du ta upp vid ett annat tillfälle.
Mitt förslag är att du inleder med att berätta hur du har mått den senaste tiden och förklara varför. Om din pappa får veta att du går runt och oroar dig för att han ska vara ledsen på grund av att du tröttnat på att flytta fram och tillbaka, så har jag svårt att tro att han blir arg. Känns det ändå som ett alldeles för stort steg att ta upp saken muntligt föreslår jag att du skriver ett brev eller ett mejl. Då har du möjlighet att prova olika formuleringar innan du postar ditt brev, alternativ trycker på ”skicka”.
Att din lillebror ska glömma bort dig förutsätter i princip att du aldrig mer träffar honom. Er relation påverkas förstås av hur ofta och på vilket sätt ni umgås, men så länge ni ses någon gång emellanåt finns ni i varandras medvetande.
Vänliga hälsningar,