Jag orkar inte vara ensam längre

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Jag flyttade ifrån min hemstad för några år sedan på grund av en kärleksrelation. Den tog slut men jag har ingen hemlängtan. Min kontakt med föräldrar är inte så bra så det skulle inte hjälpa så mycket. De flesta kompisar har flyttat därifrån också.

I den här staden är jag fast av ett jobb som är tryggt och av delad vårdnad om en hund. Jag har inga nära vänner här. Ofta går jag hem efter jobbet och är ensam, ofta passerar även hela helger utan att jag träffar någon.

Jag har helt okej kollegor men de har ju sina liv. Vill inte vara påflugen heller. Sommaren har just passerat och jag vågade inte berätta att jag inte ska göra något roligt, någon resa eller så. Det är hemskt när jag inte ens har jobbet att gå till. Jag skäms över min ensamhet, något fel måste det ju vara om ingen vill vara med mig? Jag har haft kompisar tidigare i livet men har kanske blivit annorlunda.

Vad ska jag göra? Jag orkar inte ha det så här längre.


Anna Bennich Karlstedt svarar:

Du beskriver den ofrivilliga ensamheten på ett väldigt målande sätt, den ensamhet som vi inte har valt själva. Den är ofta tärande och väldigt jobbig att vara i, jag förstår verkligen att du vill komma ur den på något sätt. Det är så stor skillnad på att kunna välja att ”vara själv” ibland och att inte kunna välja samvaron när man behöver den.

Varför vi är ofrivilligt ensamma kan bero på flera saker. Man kan vara blyg eller av andra anledningar tycka det är svårt att ta kontakt med människor. Man kan ha vänner eller släkt som har avlidit. Eller som i ditt fall, en flytt och en avslutad relation som leder till ensamhet i en helt ny stad. Vad det än beror på så kan man på lite olika sätt påverka situationen. Jag har många exempel på hur det gått att bryta isoleringen, stegvis.

Du berättar att du skäms, det är också så vanligt att ensamma personer känner skam över sin situation. Vanliga tankar kan vara ”det är något fel på mig som är ensam”, ”jag är ingen person som människor tycker om” eller ”andra tycker att jag är konstig som inte har massa vänner”. Det brukar i sin tur leda till att man försöker dölja sin ensamma tillvaro. Som du också beskriver att du gör när du till exempel döljer sommarplanerna, eller bristen på dem. Jag gissar att du inte heller pratar om att du känner dig ensam med dina kollegor eller andra människor du möter.

Ett sätt att bryta isolering är att upptäcka och minska sina egna ”flyktbeteenden”. Ett sånt kan vara att sluta dra sig undan, dölja sig själv och sitt läge, vilket är vanligt att man gör i takt med ökande skamkänslor. Man kan kartlägga lite i vilka situationer det kan vara bra att hålla sig framme, hänga med andra (t ex luncher på jobbet eller om någon pratar om ny kurs de skall påbörja, höra om det finns platser kvar). Det kan kännas skrämmande, snudd på omöjligt eftersom skamkänslorna styr emot att för allt i världen dölja sitt läge. Men med lite planering i förhand kanske man i små steg kan vara lite mer aktiv i sociala situationer.

Ett annat exempel kan vara att våga berätta lite om sin ensamhet. Man behöver inte välta ner allt i andras knä, men kanske lyfta det svåra i att ha flyttat till ny stad och inte ha barndomsvännerna på plats. Finns det någon kollega som du känner dig lite extra trygg med och där du kan beskriva situationen lite?

Ett annat sätt är att bredda de ytor som det finns möjlighet att träffa andra (nya) människor. T ex anmäla sig till kurser eller aktiviteter av olika slag. Det spelar kanske mindre roll om man tycker att dreja eller dansa jazzdans är särskilt kul, det viktiga är ju att träffa folk. Du berättar att du delar vårdnad om en hund. Kan du anmäla er till någon dressyrkurs? Går det att efterlysa sällskap vid hundpromenader på något sätt?

Flera ensamma personer som jag träffat i mitt arbete har också engagerat sig i olika ideella organisationer. De har hjälpt till med biståndsarbete eller stått i soppkök och på så vis både träffat människor som är engagerade i dessa frågor, och samtidigt känt ett värde i att kunna hjälpa andra i svåra situationer. Även om det inte alltid leder till djup vänskap med personer man träffar så har man åtminstone haft en meningsfull och händelserik tisdagskväll eller lördag. Även små steg som bryter isolering om så bara för en eftermiddag, är bra steg.

Ytterligare en arena som växer just nu är den digitala, det finns ett stort antal sajter som verkar för att människor skall kunna träffas. Om du söker på sidor som handlar om att hitta vänner så kommer du att få flera träffar. På en del sidor kan man hitta nya kompisar och samtalskontakter virtuellt men många har också intentionen att skapa gemensamma träffar/resor/aktiviteter också utanför internet och de goda exemplen är många när man hör sig för kring dessa forum.

Ibland känns det dock på tok för svårt att på egen hand ta plats eller orka vara ”aktiv”. Ensamheten har ju ofta stor negativ effekt på både självförtroende i sociala situationer och på energinivå. Dessutom kan negativa föreställningar om sig själv (”ingen vill vara med mig”) kännas så sanna och svåra att komma förbi att man helt enkelt inte klarar av att ta kontakt med andra. Depression och social fobi är inte sällan del av problembilden när ensamma personer söker hjälp och de tillstånden kräver ofta behandling. Ytterligare andra tycker det är svårt att veta hur man gör för att upprätta och bibehålla en relation. Hur skapar man nära band till andra människor?

Om du känner att du mår för dåligt för att på egen hand ta itu med din ensamhet råder jag dig att söka hjälp. En psykolog kan hjälpa dig att stegvis skapa både styrka, mod och färdigheter för att skapa nya kontakter i den stad där du nu bor. Vänd dig i första hand till din vårdcentral, ibland finns psykologer på plats men i annat fall kan du kräva en remiss. Att du inte orkar ha det så här längre är förståeligt, skall tas på djupaste allvar och det finns hjälp att få.

Varmaste hälsningar!