Jag drogs med av #metoo och lämnade ut mig själv
Jag hade bara berättat för mina föräldrar och min närmsta vän, men blev meddragen av den här metoo grejen så jag skrev ett långt inlägg med hela berättelsen på min facebook. Jag fick en massa medkännande kommentarer, gråtande emojis och hjärtan, men sen var det tyst.
Nu sitter jag med känslan av att ha lämnat ut nåt väldigt, väldigt privat till en massa människor som jag faktiskt inte känner så bra. Nästan som om jag begått ett övergrepp på mig själv. Sen häromdagen nämnde en bekant att det var för jävligt det jag varit med om och jag bara nickade och försökte prata om nåt annat. Hade absolut inte lust att prata med den människan om mitt trauma.
Nu är jag orolig för att fler ska ta upp det, som jag faktiskt bara vill glömma och kanske bara prata om med mina närmaste och när jag själv vill.
Hur ska jag markera för andra att jag inte vill prata om det? Jag klarar inte heller av att folk ska gå omkring och tycka synd om mig.
Jenny Jägerfeld svarar:
Jag förstår att det kan kännas svårt för dig att ha dragits med i metoo-upproret och sedan ha en kvardröjande känsla av att du berättat eller blottat dig för mycket. Jag förstår också verkligen om du inte vill prata med vem som helst om ditt trauma (även om din bekant kanske bara ville väl genom att benämna det som hen inte tidigare visste och som hade väckt känslor hos hen).
Om vi försöker reda ut lite i det som känns jobbigt kring händelsen så verkar det som att det dels handlar om att du inte vill att människor ska tycka synd om dig och dels att du har en känsla av att du delade med dig av privat information utan att helt medvetandegöra just då, vilka det var som kunde läsa detta.
Det är inte helt ovanligt att vi människor känner ett krav på att berätta saker för varandra. Någon har kanske berättat något väldigt personligt och man känner att man vill dela med sig tillbaka för att det ska bli jämvikt. Men då kan man i efterhand känna sig sårbar på ett sätt som man inte känner sig bekväm med. Med metoo var det ju en svallvåg av berättelser så det är inte alls konstigt att du drogs med.
En annan aspekt som jag funderar på, men som du inte skriver något om, är skam. Många känner ju skam för saker som de inte bör känna skam för, för handlingar som har begåtts mot dem, som till exempel övergrepp, eller annat som drabbat dem, t ex sjukdomar. Jag vet ju inte alls om det är så för dig, men det kan vara bra att fundera över om det även är sådan skam som kommer upp till ytan? I så fall undrar jag om du kan prata med din nära vän (som du nämnde) om den skammen? Skam brukar minska en aning om man berättar om det skamfyllda och får en varm empatisk respons. Skammen är ju inte din utan ska ligga hos den som utsatte dig!
Jag tänker att alla vittnesmål i metoo-rörelsen har bidragit till att bryta en tystnadskultur kring sexuella trakasserier och övergrepp. Jag vet inte om det var så du tänkte när du delade med dig, eller om du kände något slags socialt tvång att göra det. Men berättelserna fyller ju faktiskt ett högre syfte. Att synliggöra det som så många av oss kvinnor varit med om så att människor ser och blir medvetna om att detta är inga enskilda berättelser om enstaka manliga rötägg. Alla berättelserna sammantaget visar på ett väldigt tydligt mönster; att detta handlar om systematiska missförhållanden som återfinns på alla platser i samhället. Metoo gör att människor har fått mer kunskap om vidden av problemet, signalerar hur allvarlig situationen är ur ett samhällsperspektiv, bryter ett stigma och möjliggör att ge och hitta stöd i andra människor. Metoo har även satt igång en debatt om vad vi behöver göra för att åstadkomma en faktisk och varaktig förändring.
Om du känner att du kan stå bakom det så kan du, om någon tar upp det du delade med dig av, säga: "Tack för omtanken, men vittnesmålet handlade egentligen inte om mig, utan poängen med att jag delade med mig hade ett annat syfte, att bryta tystnadskulturen och sätta ljus på ett extremt utbrett fenomen som påverkar alla kvinnor i samhället."
Oavsett vilket så brukar det vara skönt att hitta en någorlunda standardiserad mening att svara med så att du inte behöver uppfinna hjulet på nytt varje gång du får frågan. Till exempel: "Tack för omtanken, men jag känner inte att jag vill prata mer om det just nu. Hoppas du förstår." På så vis kan du hålla det en aning ifrån dig om du skulle träffa på någon bekant som du inte vill dela med dig av ditt innersta till, och istället välja vilken människa du faktiskt vill prata med på riktigt.
Vänlig hälsning,
