Svårt att stå ut med mitt bonusbarn
Jag har blivit tillsammans med en kille som har en dotter på 8 år. Pappan till barnet har varit singel i 4 år innan jag träffade honom.
Allting har gått ganska fort nu när jag tänker efter såhär i efterhand. Hade jättebra kontakt med hans dotter förut, vi kunde leka och skratta hur mycket som helst. Just nu känns det bara som att jag inte orkar med henne.
Jag är gravid i månad 6. Gravidhormoner som spökar i kroppen och ett humör jag inte längre kan tygla när hon inte lyssnar på vad man säger. Hon kan aldrig leka själv utan man måste alltid leka med henne , och gör man inte det så får man höra" jag har ingenting att göra". Kan förstå att hon testar mig eftersom hon är van att vara ensam med pappa men hur länge ska det pågå ? Några bra tips!?
Man måste alltid tjata på henne när hon ska äta upp maten/dricka mjölken eller plocka undan sina leksaker från tvrummet. Hon snäser och har attitydproblem. Hon skriver lappar på väggen hur man ska bete sig . (man ska vara snäll, man ska säga förlåt så fort man varit elak, man ska inte säga dumma saker). Men de verkar bara gälla oss som vuxna. Hon får bete sig hur hon vill verkar hon tro.
Hon är envis som en åsna och det går inte att ha några speciella regler. Hon är elak i skolan med sina kompisar, säger elaka saker och lyssnar inte på läraren. Vi har henne hemma hos oss varannan vecka. Och varje vecka blir det bråk och jag som är gravid kan inte riktigt skaka av mig allt hon säger eller gör, det är som att det gnager tills hon far för då blir jag på bättre humör för då är det inget tjafs eller bråk.
Jag som "bonusmamma" borde egentligen inte kanske ta så mycket ansvar att försöka uppfostra henne , men jag känner någonstans att jag vill det för när mitt eget barn kommer så ska dom ha samma regler. Mitt barn ska inte få kunna köra över oss föräldrar. Vad ska jag göra ? Tidigare har jag längtat till att hon ska komma men nu känns det mer som en tyngd för jag vet att det kommer bli bråk. Går inte en dag utan att vi bråkar med varandra.
Psykolog Liv Svirsky svarar:
Det du beskriver i ditt brev låter som en, för er alla inblandade, knepig situation och samtidigt en som jag tror du och ni delar med väldigt många bonusfamiljer. Bonusfamiljen har väl troligen fått sitt namn av att den verkligen kan utgöra en bonus och erbjuda lite mer än det vanliga i form av flera nära och kära relationer. Men bonusfamiljen kan också vara är en knepig sits för många. Att bilda nya familjer och maka ihop vuxna och barn i nya familjekonstellationer är inte helt enkelt och det tar ibland lite tid innan alla funnit sin roll och sin plats.
En fråga som väcks när jag läser ditt brev är hur du och din partner talat om er situation och hans dotters agerande? Jag tänker att det är en viktig inledning så att ni kan tala ihop er om hur ni ser på problemet och vad ni tror att ni kan göra för att lösa det.
Jag funderar också på hur ni funderat kring vad orsaken till flickans beteende kan vara. Kan det vara så att hon är orolig nu inför att det nya barnet ska komma? Hon har ju som du skriver redan gått igenom en ganska stor omställning då hennes pappa gått från flera år av att vara singel till att vara sambo och vänta barn. Hon har gissningsvis haft sin pappa ganska mycket för sig själv tidigare och den situationen är nu en annan.
Nu står hon inför ännu en stor omställning i det att hon ska bli storasyster. Dessutom ska hon bli storasyster till ett barn som bor heltid med bägge sina föräldrar medan hon själv flyttar varje vecka. För många barn är det komplicerat av flera anledningar. Det kan handla om att de har en önskan om att vara med sitt syskon hela tiden men det kan också handla om en oro för vad de tror händer när de inte är med, vad de missar, både i aktiviteter och i kärlek och närhet.
En ytterligare aspekt för din bonusdotter är också att hennes kommande lilla syskon kommer att bo heltid med bägge sina föräldrar medan hon bara har en förälder i er familj så när hon kommer till er är hennes roll annorlunda. Inte förrän det nya barnet kommit får hon veta hur det faktiskt kommer att bli och det kan säkert göra henne nervös och osäker vilket hon signalerar på ett sätt som många barn gör, genom att bli stökigt och kräva mycket uppmärksamhet. Hon är ju själv ett litet barn med begränsad förmåga att förstå sina egna tankar och svårigheter och likaså att problemlösa och våga se tiden an.
Nu är det ju inte bara flickan som står inför en stor förändring utan även du själv gör det när du för första gången ska bli mamma. Du skriver att du är hormonpåverkad och reagerar på sätt du inte känner igen hos dig själv. Här kanske du och flickan hamnar i en ond cirkel där ni båda reagerar på varandra och blir oroliga. Kan det vara en oro ni delar tror du, nämligen den för hur det ska bli när det nya barnet kommer?
Jag funderar också på hur ser det ut hos flickans mamma? Finns även där en bonusfamilj? Är den situationen stabil eller också stadd i förändring? Ser även flickans mamma en förändring i flickans beteende och uppförande och om så, hur har hon uppfattat det? Om situationen där är stabil kanske flickan fungerar bättre hos sin mamma men det skulle ju då kunna tala för att det är just de stora förändringar hon står inför hos er som är hennes utmaning nu och den reagerar hon på med en del mindre uppskattade beteenden.
Jag föreslår att ni vuxna i första hand talar med varandra om det ni ser och verkligen försöker förstå vad det kan bero på och vad flickan kan reagera på. Kanske ska ni även höra med skolan vad de ser och hur de tänker? I nästa steg kan ni tala med flickan själv för att höra med henne. Vad tänker hon, vad behöver hon för att må bättre? Utifrån de samtalen kan ni säkert hitta fram till sätt att hantera situationen som fungerar för er alla och där alla får både ge och ta för att få er samvaro att fungera på ett bättre sätt.
Här kan du läsa mer om » Bonusfamiljen
Vänliga hälsningar
