Vad hände när jag var liten?
Jag är 21-årig kvinna. Jag har sedan jag var väldigt liten haft panikattacker och ångest. Men jag vet inte varför.
Enligt mina föräldrar slog det bara om en dag när jag blev lämnad på dagis. Jag var livrädd för att bli lämnad ensam där och detta följde med även i skolan. Jag minns att jag var livrädd varje dag, jag hade ångest och panikattacker och grät hela tiden.
Jag tycker även att jag har svårt att få grepp om min "barndom". Det känns inte som att jag varit med om den. Som att jag inte varit närvarande. Men under dom paniktattacker jag får nu kan jag ibland känna en stark rädsla för någon. Som om det är något som jag är på väg att minnas.
Jag är obekväm med sexuella relationer, känner mig äcklig och liten när jag har sex och mår oftast dåligt efteråt. Har börjat fundera på om det är möjligt att jag kan ha förträngt ett sexuellt övergrepp? Givetvis grundar jag inte dessa misstankar endast på det här, men för att göra en lång historia kort...
Ingrid Gråberg svarar:
Enligt dina föräldrar skedde det en påtaglig förändring i ditt beteende, från en dag till en annan, någon gång under förskoleåren. Varken du eller dina föräldrar har något minne av, eller någon vetskap om, vad som kan ha föranlett denna snabba förändring. En så stark, och plötsligt uppkommen, rädsla tyder på att du blivit rejält skrämd. Frågan är bara av vad eller vem.
Dina negativa upplevelser i samband med sexuella relationer är en, av flera, anledningar till att du funderat över om det är möjligt att du utsattes för ett sexuellt övergrepp när du var liten – och att det var övergreppet som utlöste din rädsla och dina ångestattacker. Visst kan det ha varit så. Det är till och med en ganska rimlig hypotes, utifrån din beskrivning. Men det skulle också kunna ha varit något helt annat som du upplevt, utsatts för eller reagerat på.
Det är fullt förståeligt om du vill gå till botten med det här och försöka komma fram till vad som verkligen hänt, men det är ett svårt uppdrag. Du var så pass liten när det hände, det har gått många år sedan dess och om det rör sig om ett sexuellt övergrepp lär det inte dyka upp någon förövare och tala om vad som hände. Sanningen kanske aldrig kommer fram med andra ord.
Minnet då? Kan man inte försöka komma åt minnen som man förträngt? Jo, det hävdar en del, medan andra hävdar motsatsen. Det som forskning visat är att det med hjälp av exempelvis hypnos och/eller ledande frågor går att skapa falska minnen, falska minnen som kan upplevas som helt verkliga för personen ifråga. Med andra ord är det ett vanskligt företag att ge sig i kast med att återuppväcka gamla minnen.
Normalt sett är det också så att man kommer ihåg traumatiska upplevelser väldigt väl. Minnet snarast etsar sig fast och man kan behöva hjälp att bearbeta traumat för att det inte ska göra sig påmint i tid och otid. Nu kan det förstås finnas omständigheter som gör att vi inte minns ett trauma, till exempel att man är mycket liten när det äger rum. Vi kan inte komma ihåg saker som hänt under våra två första levnadsår, men vi kan ha kroppsminnen som gör att vi kan reagera i en situation, som på något sätt påminner om traumat, utan att förstå varför vi gör det. Det framgår inte om du har fått, eller får, behandling för din ångest. Har du ingen pågående psykologisk behandling så tycker jag att du ska se till att få det. Inte med målet att komma fram till vad som har hänt i barndomen, eftersom det är närmast ett omöjligt uppdrag, utan med målet att kunna förlika dig med att leva i ovisshet om vad som hänt – och så med konkreta mål såsom att kunna ha sex och njuta fullt ut av det.
Vänlig hälsning,
