Måste mitt barn öppna upp sig för personalen?
Min dotter är 6 år och går i förskoleklass. Hon är en energisk och glad tjej med enorm livsglädje. Idag var vi på första utvecklingssamtalet i skolan och jag blev så otroligt ställd av all negativitet kring vårt barn. Det kändes som att det bara var klagomål. Svårt att sitta stilla, pratar mycket, springer i korridoren, svårt att vänta på sin tur, skvallrar mycket för fröknarna när det uppstår konflikter, kan inte ta på sig alla kläder som behövs för utevistelse mm. Det enda positiva de drog upp var att hon ligger bra till i utvecklingen samt att hon är en snäll kompis.
En av sakerna jag verkligen reagerade över var att personalen sa att vi måste öva på att prata känslor hemma. För hon vill aldrig prata med personalen när det uppstår situationer på skolan. Varken jag eller min sambo känner igen detta beteende hemma. Vi tycker snarare att hon är jätteduktig på att berätta hur hon känner och hur hon mår. Det var inga som helst problem på förskolan heller. Jag upplever personalen som väldigt sura och så fort man påpekar något så åker taggarna ut. Det är sån stor skillnad mot personalen som dottern hade på förskolan.
Jag känner att dottern inte riktigt trivs med någon av nuvarande personal. Hon säger ofta att de inte är glada och att de lätt blir arga på henne. Jag kan med andra ord förstå varför hon inte vill prata med dom när det uppstår situationer på skolan.
Oftast kommer saker och ting fram hemma, när vi ligger i sängen och nattar. Hon berättar hur hon upplever saker och hur det känns när hon bråkat med kompisar mm.
Min fråga är, måste jag verkligen tvinga min dotter att öppna upp sig för personer som hon inte känner sig trygg med?
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Vilken tråkig upplevelse ni fick av ert första utvecklingssamtal. Det är aldrig roligt att få höra negativa omdömen om sina barn. Nu vet jag förstås inte hur informationen framfördes, men att sakligt beskriva problembeteenden för vårdnadshavarna och diskutera lämpliga åtgärder ingår i pedagogernas jobb.
Som förälder skulle man nog också bli ganska upprörd om man aldrig fått några indikationer på att det förekommit problem och sedan plötsligt en dag blir varse att barnet till exempel straffat ut sig ur den sociala gemenskapen eller inte kommer att få några godkända betyg. Pedagogerna behöver därför både informera om det som fungerar bra och det som fungerarar mindre bra. Att bara beklaga sig över hur jobbig en elev är dock inte konstruktivt på något sätt. Det riskerar bara att skada relationen och tilliten mellan hem och skola.
Tyvärr verkar det som att ditt förtroende för personalen redan är skadat. Du beskriver dem som väldigt sura och upplever att taggarna åker ut så fort du påpekar något. Det kan mycket väl vara så att skolpersonalen både har en lägre toleransnivå för hur barn får beter sig och att de har svårare att ta kritik än vad personalen i förskolan hade. Kanske är det till och med så att de har en lägre tolerans för livlighet just när det gäller flickor.
Men det kan också vara så att din energifulla och glada dotter kommer bättre till sin rätt i mer fria sammanhang, och att det är först i skolans mer kravfyllda miljö som rörligheten och pratsamheten har upplevts som störande. Hur det än ligger till hoppas jag att ni vuxna kan hitta ett bra samarbetsklimat och att dottern ska trivas och känna sig trygg i skolan. Som det är nu upplever din 6-åring att pedagogerna lätt blir arga på henne och hon vill inte prata med dem efter en konflikt. Eftersom hon i andra sammanhang uppenbarligen har förmåga att berätta hur hon känner sig, så verkar det sistnämnda vara ett situations- och/eller personbundet problem.
Ska man ens behöva öppna upp sig för personer som man inte känner sig trygg med? Din fråga är helt klart befogad, även om jag utgår ifrån att man inte ställer krav på att eleverna ska dela med sig av sitt innersta till skolpersonalen. Däremot vill de förmodligen att barnen ska kunna ge sin beskrivning av vad som hänt när det uppstått bråk eller förekommit regelbrott. Det kan ju låta som ett rimligt krav, men många har faktiskt svårt med detta.
Den som är känslig för kritik, orättvisor eller motgångar låser sig lätt, och då får påstridiga krav om att prata ofta motsatt effekt – särskilt om uppmaningarna om att prata kommer i direkt anslutning till en händelse som väckt starka känslor. Så nej, jag tycker inte att du ska tvinga din dotter att prata. Däremot bör naturligtvis målet vara att dottern ska vilja, och kunna, prata med skolpersonalen när något har hänt. Ansvaret för att nå dit ska förstås inte ligga hos 6-åringen, utan hos er vuxna.
Skolpersonalen kanske behöver arbeta mer förebyggande, så att det inte uppstår fullt så många incidenter som måste redas ut. De kanske också behöver jobba mer aktivt med relationsbyggandet. Det som ni föräldrar kan göra är att, tillsammans med personalen, försöka lista ut vad som krävs för att er dotter ska känna sig trygg nog att kunna kommunicera även i jobbiga situationer. Det är också viktigt att ni förmedlar till ert barn att ni har förtroende för personalen. Är det inte möjligt för er att känna tillit kommer det heller inte vara lätt för dottern att göra det.
Min rekommendation är därför att ni ger pedagogerna en ny chans, genom att prova att lita på dem och utgå ifrån att även de vill ert barns bästa. För att få en ökad samsyn och förståelse för varandra rekommenderar jag också att du och sambon är med i skolan under varsin heldag. Har ni vuxna ändå svårt att nå fram till varandra är det bättre att ni tar hjälp av rektor eller elevhälsoteamet, än att ni fastnar i en negativ spiral av kritik och bristande tillit.
Vänliga hälsningar
