Jag är blyg och kan bara prata med vissa
Jag är en tjej på 19 år som så länge jag kan minnas varit väldigt blyg. Har alltid undrat vad folk tycker och tänker om mig och så där. Däremot har det eskalerat sedan min depression och isoleringen som följde under en stor del av 2015. Jag fick av min psykolog berättat för mig att jag ev. har autism (en diagnos jag aldrig riktigt känt mig hemma i, trots att det finns några likheter, samt att min pappa högst troligen har Aspergers syndrom).
Det har bara blivit värre och värre och just nu, sedan kanske två månader tillbaka, befinner jag mig i en riktig svacka vad gäller det sociala. I skolan är det för det mesta inga problem att delta i grupparbeten osv trots att det ofta tar emot rejält. Under diskussioner talar jag nästan aldrig, såvida jag inte måste. Ibland diskuterar vi två och två i klassrummet och berättar sedan för hela klassen vad vi har diskuterat om och kommit fram till. Denna redovisning låter jag alltid min samtalspartner stå för. Vid ett tillfälle frågade läraren mig något, och jag blev så ställd så att jag visade datorn för min klasskamrat som fick läsa upp mina anteckningar. Pinsamt!
Så, till min fundering... Jag har en vän i klassen (som för övrigt är min enda vän utanför familjen) som jag kan tala huuur bra som helst med. Det är avslappnat, pinsamma tystnader finns inte oss emellan och när jag är med henne kan jag prata utan att oroa mig för vad folk runtomkring mig tänker om mig osv (jag är benägen att omedvetet börja tala ganska högt när jag är mitt uppe i ett samtal med någon jag känner mig bekväm med).
Jag kan till och med "göra bort mig", på det sättet att jag kan barnsla mig med min lillasyster och är inte alls lika reserverad och stel som när jag är själv eller i oönskat sällskap. Ibland kan jag och min vän sitta och prata på någon rast, då någon annan joinar vårt samtal. Då blir jag direkt tyst och förtegen, och det tar emot något rejält att tala.
Vid sådana tillfällen är det lättare om jag låtsas att jag talar direkt till min vän, men det gör ju säkerligen att den andra personen känner sig utanför. Måste jag tala med denna andra person, gör jag det med svårighet. Jag forcerar fram skratt när det förväntas av mig och svarar i regel kort och koncist, så att så lite som möjligt krävs av mig. Det känns så pinsamt att helt ändra personlighet på det här sättet - för folk ser ju hur jag är när jag är ensam med min vän.
Nu vill hon ha en tjejkväll och bjuda in några av hennes andra vänner, men jag känner att jag måste hitta på en ursäkt för att inte behöva gå. Hon kommer ju liksom inte kunna lägga all tid på att se till att jag känner mig bekväm. Jag har nekat till ett flertal fester också, på grund av att jag helt enkelt inte vågar gå dit. Jag är bara trygg med min mamma, min syster, bror och denna vän.
Jag oroar mig för framtiden - vad ska det bli av mig, om jag inte klarar av att prata med folk? Det är ett under att jag över huvud taget har lyckats skaffa EN vän. Jag kan inte se mig själv gå på arbetsintervju eller sitta på kafferasten och samtala med mina arbetskamrater... Jag kan knappt skaffa det där förbaskade körkortet jag har längtat efter sedan jag var liten, på grund av att bara tanken på att sitta bredvid en främling som ska övervaka mina minsta rörelser gör mig skraj... Jag har tittat på social fobi, och har funderat på om det kan vara det. Men samtidigt har jag inga problem med, som jag sade, visa vem jag verkligen är så länge jag är med en av mina "trygghetspersoner".
Jag och min vän gick runt i stan i dag och jag hade inga problem med det alls. Däremot har jag svårt att uttrycka mina åsikter för hela världen. Det kan gälla något så fjuttigt som min musiksmak eller vad jag gillar för serier. Jag vet inte hur jag ska gå vidare med detta... Jag känner mig isolerad och det känns som om jag slösar bort hela min ungdom och mitt liv på att oroa mig.
Psykolog Sofia Viotti svarar:
Vad tufft du har det! Att känna sig osäker och ångestfylld tillsammans med andra människor är oerhört plågsamt när man samtidigt vill ha kontakt med andra. Det är vanligt att sådana problem leder till depression och, som du även beskriver hänt för dig, att depressionen gör så att problemen ökar. Bra att du har en psykolog. Jag hoppas det är en kontakt som fortsätter!?
För att du ska kunna komma vidare och bli hjälpt på rätt sätt så är det viktigt att förstå vad dina problem beror på. Det kan handla om autistiska drag, det kan handla om en social ångest och det kan också vara både och. Jag kommer nämna lite om de olika möjligheterna.
Du skriver att din psykolog nämnt autism, men att du inte känner igen dig i det. Beskrivningar av diagnoser är generella och vad gäller autismdiagnosen så är kriterierna från början skapade utifrån pojkar och män, vilket gör att många kvinnor till en början inte tycker att det stämmer in på dem. Samtidigt säger du att några saker verkar stämma. Har du tagit upp detta med din psykolog? Att du inte känner igen dig i diagnosen? Gör annars det. Din psykolog kan förklara för dig vad det är hen lagt märke till som gör att hen misstänker det. Har din psykolog nämnt möjligheten att göra en neuropsykiatrisk utredning? Diskutera gärna med hen vad en utredning skulle innebära.
Oavsett om du skulle ha autistiska drag eller inte så är ett faktum att du blir oerhört stressad av sociala situationer där du inte känner dig trygg. Du beskriver hur du blev så ställd att du inte kunde svara på din lärares fråga och hur du blir reserverad och stel med nya människor. Vår hjärna fungerar på det viset att när vi upplever stark stress och ångest så fungerar vissa delar av hjärnan sämre – det handlar om delar som styr förmågor som att tänka, reflektera, läsa av situationer och relatera till andra människor på ett flexibelt sätt. Detta är något som händer helt automatiskt.
Det luriga med detta är dock att varje ny skrämmande erfarenhet du får ökar på den sociala ångesten. Din hjärna blir mer och mer inställd på hot i sociala sammanhang. Du beskriver hur du upplever att det fungerar bra med din familj och din vän och det är väldigt förståeligt. När du känner dig trygg och lugn så fungerar de områden i hjärnan, som jag beskrev ovan, bättre. Att få en förståelse för det här och få hjälp med att hitta strategier för att göra dig lugnare och tryggare i sociala situationer är något som går att arbete med i en terapi, oavsett om det är hela förklaringen till ditt problem eller inte.
Att man utvecklar social ångest kan ha olika orsaker. Vi människor har olika personlighetsdrag och temperament när vi föds. Vissa är mer tillbakadragna och blyga, medan andra är mer utåtriktade. Många blyga personer kan under uppväxten uppleva en oförståelse från omgivningen – föräldrar, lärare, skolkamrater – vilket kan skapa en skam runt hur man är. Skam är en stressreaktion som gör att hjärnan som sagt fungerar sämre när skammen slår på. Andra har varit utsatta för mobbning eller blivit retade i olika sociala sammanhang vilket kan skapa en social osäkerhet. Även hur föräldrar har kunnat lära en sociala färdigheter påverkar hur trygg man känner sig i sociala sammanhang. Här tänker jag på att det skulle kunna ha en påverkan att din pappa har en Aspergerdiagnos. Hur är det med din mamma? Är hon bekväm i sociala sammanhang?
Det är inte heller ovanligt att personer med autistiska drag även upplever social ångest. Då har man redan vissa sociala svårigheter som sedan blir förstärkta när man upplever stor stress.
Så som du ser så finns det lite olika förklaringar och mitt tips är att du tar upp dina funderingar med din psykolog. Om du inte har kvar psykologen så kan det istället vara en idé att göra en neuropsykiatrisk utredning. I en utredning kan du både få svar på om du har autism, autistiska drag och/eller social ångest. Det kommer kunna hjälpa dig vidare. För det går att göra något åt dina problem. Såhär ska du inte behöva ha det framöver i livet!
Här kan du läsa mer om:
Vänligen/
