2/22/2011

Skilda men ska flytta ihop igen - hur påverkas barnen?

Jag och min före detta man skildes för ett och ett halvt år sedan. Han flyttade snabbt ihop med en ny kvinna och hennes barn. Jag bodde själv och vi hade barnen, två pojkar 4 och 9 år, varannan vecka.

Deras relation tog slut relativt snabbt efter en konfliktfylld och stormig relation. Nu har jag och min ex-man bestämt oss för att flytta ihop igen. Vi går i parterapi. Barnen är glada och vi med. Dock finns en fundering kring hur de senaste ett och ett halvt åren har påverkat barnen. Jag och deras pappa har samarbetat bra kring barnen hela tiden men det har ju ändå varit en turbulent tid för dem med flera flyttar, nya människor som kommit och gått.

Fyraåringen verkar må bra, men nioåringen verkar befinna sig i en typisk nioårskris med nedstämdhet och att han säger t ex att "Jag har ett sånt tråkigt liv", "Jag är ledsen hela tiden längst inne" och "Det är så långt kvar". Till vad? frågar jag. " På livet" säger han. Hur orolig ska jag bli av ett sånt uttalande?


Ingrid Gråberg svarar:

Som du själv antyder så är det inte ovanligt att 9-åringar har mörka tankar och funderar en del kring livet och döden. Det är mycket möjligt att de tankarna skulle ha kommit även utan alla flyttar och relationsförändringar, men med största sannolikhet är de i alla fall färgade av allt som hänt de senaste ett och ett halvt åren. Och trots att barnen nu kommer att ha sina föräldrar under samma tak igen, så kan det nog ta ett tag innan de vågar lita på att det så ska förbli. För om det hunnit ske två separationer och två sammanflyttningar under så kort tid är det inte konstigt om barnens tillit till er vuxna har fått sig en törn.

Att ni valt att gå i parterapi inför sammanflyttningen tolkar jag som att ni har för avsikt att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ert fortsatta samliv och därmed även goda livsvillkor för era barn. Det låter med andra ord som ett genomtänkt beslut – och det är viktigt i det här läget. En till separation inom den närmaste framtiden är inte vad era barn behöver. Det skulle kunna förvärra äldsta sonens ”9-årskris” ordentligt.

Om vi förutsätter att allt går bra med den förestående sammanflyttningen; hur oroliga behöver ni då vara för er 9-åring? I de flesta fall behöver man inte vara så orolig för den typen av uttalanden som du beskrivit i ditt brev, men man måste givetvis ta dem på stort allvar. Ta er tid att lyssna och prata med er son. Och prata med skolan. Hur upplever man er son där? Ser de också en ledsen och bekymrad pojke?

Det verkar som att er son har lätt för att uttrycka vad han tänker och känner, därför kanske det kan passa honom att få prata ett par gånger med en utomstående person kring det som hänt och om sina mer existentiella tankar - gärna med en barnpsykolog tillsammans med er föräldrar.

Vänlig hälsning,