Jag vill få ett stopp på mitt självskadebeteende

Psykolog Mathias Ortlieb svarar:

Det gör ont att läsa det du skriver, ingen människa ska behöva må som du! Du verkar också lida i
din ensamhet, det tycker jag inte att du ska göra. Det kan vara svårt att prata med andra om det
du går igenom, men nu har du tagit första steget, du har ju skrivit in hit!

Att självskada genom att skära sig i huden är vanligt. Det finns många som lider som du och som inte berättar det för någon. På en sida på internet som handlar om självskada (se länken nedan) kan man läsa att ”Bland svenska gymnasieungdomar har ungefär 40 procent skadat sig själva någon gång och nästan 20 procent har skadat sig själva flera gånger.”. Detta är nog fler än vad många tror, och du ser, du är inte alls ensam. Man kan ta sig ur det själv men det är lättare om man tar hjälp.

Att tänka på självmord är, precis som att skära sig, också vanligt. Och precis som du skriver leder inte självmordstankar till att man faktiskt genomför en självmordshandling, men det gör fortfarande ont. Om du skulle känna att du inte kan hantera dina självmordstankar så måste du ringa akut till barn och ungdomspsykiatrin (BUP).

Du vill inte att dina föräldrar ska få reda på detta och det är nog vanligt att man känner så. Jag
tror att det kan vara bra att någon gång berätta för dem, men du kan alltid börja prata med någon
på skolan om det känns bättre. När du berättar för läraren eller kuratorn så kan du säga att
du inte vill att dina föräldrar ska få reda på det. Det är ju så att du snart är 18 år, och när du fyller
år så är du inte längre ett barn i lagens mening. När man nästan är 18 år kan man ibland bedömas som om man är 18 år, och det innebär till exempel att dina föräldrar inte kan läsa din journal. Din journal är något som personer inom sjukvården skriver i för att man ska kunna följa din vård och behandling. När man är omyndig, dvs under 18 år, har föräldrarna rätt att läsa ens journal, men är man myndig, och vissa fall nästan myndig, så kan man hålla journalen hemlig för föräldrarna.

Hur du än gör så tänker jag att det du själv skriver är helt rätt väg att gå, ta kontakt med en
vuxen på skolan som du känner förtroende för. Kuratorn kan ibland vara det bästa valet eftersom
det är deras jobb att stötta unga människor som känner som du. Precis som du tror så tror
även jag att de händelser som du varit med om är en del av orsaken till att du mår dåligt. Jag vill
inte att du ska fortsätta må så här, jag vill att du ska må bra. Och genom att ta det där steget att
öppna upp lite grand mot en vuxen så vet jag att ditt liv kan börja kännas ljusare.

Jag ska beskriva ett knep som du kan ta till om det känns svårt att ta det där steget. Ibland kan
det hjälpa att bete sig lite som en robot när något känns svårt att prata om, du vet en robot gör
bara det som man säger till den att göra. Man kan ta hjälp av detta genom att skriva ned
instruktioner på en lapp och sedan bara göra det som står på lappen. Detta gör att man kan
genomföra saker som man först inte vågar! Om det känns ok för dig så vill jag att du testar det
genom att ungefär skriva så här på lappen och sedan följa instruktionen:

1) På onsdag kl 13:30 går jag till kuratorn.
2) Jag knackar på kuratorns dörr.
3) Jag säger till kuratorn att jag behöver prata och att jag vill boka en tid.
4) Jag kommer på tiden och berättar att jag inte vill att mina föräldrar ska få veta något.
5) Jag börjar berätta lite av det som jag varit med om.

Genom att göra så här så tappar man inte fokus så lätt, även om något är svårt att prata om. Man
beter sig bara som en robot och följer planen! Hur som helst, det är viktigt att du tar kontakt. Du
är en ung människa som förtjänar att må bra. Gör det du vet är rätt, sök stöd i det du går igenom
och våga lita på att andra kan hjälpa dig!

Här finns mer att läsa om självskadebeteende.

Här kan du läsa om Nationella självskadeprojektet

Hälsningar