11/7/2018

Hur sätter vi gränser för vår vän som mår dåligt?

Jag och min sambo har en nära vän som lider av psykiskt ohälsa och ångest och sedan några månader tillbaka mår hon jättedåligt, har slutat jobba, slutat studera, flyttat hem till sina föräldrar för att komma på fötter och har inte så mycket vänner. Hon har nu blivit alltför beroende av oss.

Hon ringer oss flera gånger varje dag. Svarar vi inte direkt kan hon ringa fem samtal på rad och skicka fler sms. Trots att vi är upptagna hör hon av sig och tjatar om att vi ska ses och vill boka upp tider med oss när vi ska ses. Detta gick bra till en början men eftersom vi båda har heltidsjobb och barn och inte mycket fritid eller ork så har detta blivit ohållbart.

Jag är rädd för att avvisa henne eftersom jag vet att hon mår dåligt och lider av mycket ångest och samtidigt inte har mycket andra vänner, men jag börjar bli väldigt stressad av situationen. Jag kan tillägga att vi bor grannar och att det är väldigt lätt för henne att plötsligt bara dyka upp utanför vår dörr, oavsett om vi vill eller inte. Vad kan vi göra?


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Det finns så många som mår psykiskt dåligt och minst lika många i er situation som känner medkänsla och vill stötta. Det är väldigt fint, men det blir ett dilemma när man känner att behovet av stöd är mer än man kan erbjuda.

Jag tror ni behöver börja med att sortera mellan när ni umgås med er vän för att ni känner lust för det och när ni gör det för att ni tycker synd om henne. Den delen som är lustfylld ska ni behålla och den delen som är driven av dåligt samvete bör ni sätta gränser för. Jag skulle tro att er vän innerst inne inte vill vara till belastning för er och inte heller att ni ska umgås med henne för att vara snälla.

Med detta sagt förstår jag fullt och fast att detta inte är en enkel ekvation. Jag hoppas att mina reflektioner kring skuld, gränser och medkänsla kan hjälpa er att hitta en bättre balans i relationen till er vän.

För det första vill jag ta upp att det är skillnad på att vara snäll och god. Att vara snäll är att ge sina barn godis varje gång de ber om det. Att vara god är att endast ge dem godis på lördagar, för att det är det bästa för dem i längden. Det är att sätta gränser och därmed ta ansvar för individen och relationen.

Jag kan föreställa mig att ni tycker det är svårt att vara uppriktig mot er vän. Kanske känner ni er elaka om ni säger som ni känner, eftersom hon mår så dåligt. Ofta kan vi gå med sådana trossatser – man måste vara snäll mot dem som har det svårt. Och med snäll tänker man att man inte får sätta gränser mot dem. Faktum är att det får man. Har ni reflekterat kring vad som skulle hända om ni satte gränser för ert stöd? Vad skulle hända med henne och vad skulle hända med er? Jag råder dig att konfrontera dina/era egna obehagskänslor med att neka henne kontakt.

Ni skriver att hon flyttat hem till sina föräldrar och att hon klamrar sig fast vid er. För att vända på perspektivet kan man till och med tänka att ett omhändertagande av henne från er sida kan förhindra henne att vidta de förändringar hon behöver för att hitta tillbaka till ett välfungerande liv. Att låta en person få möta sina svårigheter kan ibland vara den smärtsamma men nödvändiga vägen till en förändring. Det är inte alltid lätt att avgöra när man är en god medmänniska som ger stöd som är till gagn för den andre, och när man är snäll och ger stöd i en sådan omfattning att det faktiskt missgynnar personen i längden.

Jag tror ni har mycket att vinna på att samla kraft och ta ett samtal med er vän om hur ni upplever situationen och hur ni vill att den förändras. Inled med mycket värme där ni bekräftar henne som person, hennes mående och behov. Därefter redogör ni för hur ni önskar att er relation och kontakt skulle se ut.

Efter det behöver ni bli mer uppriktiga mot henne i stunden. Exempelvis kan ni säga till henne när hon kommer över att ”just nu passar det inte”, om så är fallet. Ni kan också välja att inte svara när hon ringer eller förklara att ni ringer upp istället när ni kan. Om ni förklarar för henne hur ni upplever situationen och börjar sätta gränser för ert stöd så finns det risk att hon reagerar negativt initialt. Här blir er uppgift att inte ta ansvar för hennes känslor och dras med i dem, utan snarare hantera de känslor som väcks inom er.

Det låter på din beskrivning som att ni kanske smittats lite av er väns känslor och ni känner stress över era otillräcklighetskänslor. Det kan vara bra att lära sig skillnaden empati och medkänsla. Empati är förmågan att leva sig in i en annan persons situation. Är man empatiskt lagd kan det bli att man nästan tar över den andre personens känslor. Då kan en känsla väckas att man måste göra något, åtgärda något, lindra något, ge något av sig själv etc.

Medkänsla däremot kan beskrivas som att känna för någon utan att dela dennes känsla. Medkänsla är sällan en tung känsla, utan tvärtom en känsla av värme och omtanke, nära kärlekskänslan. När ni inte längre känner medkänsla för henne har ni förmodligen gått över era gränser. Ni behöver stanna vid den mängd samvaro med henne som möjliggör ett bibehållande av medkänslan för henne. Och den uttrycks just genom värme och omsorg, men inte nödvändigtvis åtgärd.

Slutligen, hur mycket ni än vill finnas där för er vän är det hon som själv måste göra de förändringar som krävs för att hon ska komma tillbaka till ett välfungerande liv igen. Ni kan inte göra dem åt henne. Kanske kan det vara en god ide att bestämma tre saker som ni gör tillsammans med henne. Hennes behov i relation till mängden insats från er sida kan avgöra vilka tre insatser det blir. Därefter håller ni er till de överenskomna områdena för umgänge, och sätter gränser mot henne när hon söker kontakt utöver dessa.

Jag önskar er varmt lycka till i den fortsatta kontakten med er vän. Och kom ihåg att inte ta på er ansvar för hennes mående och situation. Er värme och medkänsla för henne räcker långt!