Jag blir misshandlad
Allt var bra i min mans och mitt förhållande i början. Han lyfte mig till skyarna och lovade en massa saker även om jag inte bad om dem. Efter några månader började han ändra sina löften och ta tillbaka ett efter ett... Jag började känna mig osäker och började kolla tempen på förhållandet med frågor. Han har lätt att bli aggressiv och började lova igen, ta tillbaka, lova osv under några timmars tid per gång vilket gjorde mig ledsen, rädd, osäker och fick mig att börja ta tempen mer och mer.
Till slut började han knuffa mig, slå på mig, kalla mig saker närhelst jag ställde en liten fråga....väldigt tyst för han tål inte om jag inte viskar nu förtiden. Jag känner att jag bryter ihop mer och mer och är nu vettskrämd dygnet runt. Försöker inte ställa frågor för hans skull.
Emellanåt är han jättegullig men har börjat säga saker som att jag nu är mindre vacker, sexet inte är lika bra osv. Saker som får mig ännu mer orolig.
Ibland känns det som han jojjar mig med flit när han svänger fram och tillbaka. Hört om något som kallas tvivelsjukan och jag tror definitivt jag utvecklat den. Vet inte vad jag ska göra.
Jörn Aasmundsen svarar:
Låt mig först av allt börja med följande: Det är aldrig ditt ansvar att din man misshandlar dig, oavsett om det handlar om psykisk, fysisk eller sexuellt våld. Ansvaret ligger helt och hållet på din man, och det är först när han inser detta och tar ansvar för sina känslor, sin ilska och sina reaktioner som det finns anledning att tro på en förändring. Så länge han istället kritiserar, nedvärderar och lägger ansvaret på dig, uppfattar jag tyvärr att denna insikt inte finns hos honom.
Du beskriver inledningsvis hur din man i början av er relation lyfte dig till skyarna för att efterhand ändra sitt beteende och bli mer hotfull, aggressiv och kontrollerande. Denna beskrivning av hur våld och misshandel utvecklas i en relation tror jag nog är ganska vanlig, även om dina upplevelser givetvis är unika. För vem skulle bli ihop med någon som slog och misshandlade från första början?
Jag blir bekymrad för dig i den situation du befinner dig i. Samtidigt vet jag att det kan vara väldigt svårt att ta in att man lever i en relation som är destruktiv. Ofta lägger man skulden på sig själv istället; ”Det är jag som gör honom så arg, om jag bara gjorde si eller så istället, skulle allt bli bra”. Ibland kan det därför vara en poäng att byta perspektiv. Om vi tänker oss att det är en väninna till dig som berättar den historia som du gör i din fråga, vad skulle du säga till henne? Skulle du tvivla på vem som hade ansvaret då, din väninna eller hennes man?
Du beskriver inte hur länge du och din man levt ihop, ej heller om ni har några barn. Jag uppfattar dock att ni har varit tillsammans ett tag. Våld i en nära relation ökar gärna gradvis i det att man mer och mer tänjer på gränserna för vad som är acceptabla reaktionsmönster; att hot om våld leder till våld som i sin tur leder till grövre våld – ungefär som du själv beskriver det, att hans aggressivitet har lett till att han först knuffade dig och senare slog dig.
Om man levt i en sådan situation en längre tid är risken att man dels börjar tvivla på sig själv och sina egna reaktioner, dels att man tappar bort vad man själv vill och tycker är ok. Jag uppfattar att det är det som händer när du tycker att du utvecklat ”tvivelsjukan”. Därför vill jag poängtera följande igen: Det är enbart han som har ansvar för att han misshandlar dig och det är bara han som kan ta ansvar för att ändra sitt eget förhållningssätt. Om han är beredd att söka och ta emot hjälp, finns det hopp om förändring. I annat fall är jag pessimistisk i förhållande till att relationen er emellan skall ändra sig i positiv riktning.
För din egen del tycker jag att det är mycket viktigt att du pratar med någon om din situation. Finns det anhöriga eller vänner som du kan prata med? Kanske finns det också professionella som arbetar med dessa frågor där du bor, antingen verksamheter som arbetar enbart med våld i nära relationer, familjerådgivningskontor eller privatpraktiserande psykologer.
Ytterligare en möjlighet är att du kontaktar Kvinnofridslinjen (tel.: 020 – 50 50 50). Detta är en nationell stödtelefon som är öppen dygnet runt där du ringer gratis och anonymt.
Det är inte ovanligt att man känner skam för att man är i den situation man är i, något som självklart försvårar att söka hjälp. Det är dock något som professionella hjälpare känner till.
Och avslutningsvis, du är i en situation som är svår att ändra på och svår att ta sig ur på egen hand. Därför vill jag verkligen uppmana dig att söka stöd och hjälp.
Lycka till!
