7/20/2018

Våra stökiga barnbarn gör livet surt för många inblandade

Vi har tre barnbarn sex och fyra år i ena familjen och ett 5 -årigt i den andra familjen, som ofta blir utsatt. Sexåringen har sen hans lillebror började krypa och gå varit mycket dum mot honom och sin kusin, "råkat" trampat på dom,"råkat" göra andra taskiga händelser så att de mindre blir ledsna och får ont.Dom ramlar och slår sig. Får den äldre inte leka med saker som han vill ha,och som de mindre leker med, kan han ta sönder dom eller lägger sig tvärsöver så ingen annan kan leka med dom.

Det "händer" ofta olika olyckshändelser så någon gör sig illa och blir ledsen, till exempel krokben så någon av dom mindre ramlar och slår sig, och den stora spelar helt oförstående Det har resulterat att hans lillebror börjar med samma taskiga sätt nu, vilket tär på alla i deras närhet.

Vi kan inte lämna dom ensamma, då händer alltid något, saker går sönder, de mindre gör sig illa på nåt vis.

Nu har tålamodet börjat tryta på oss morföräldrar och övriga inblandade föräldrar. Dessutom om man säger till syskonen att inte göra på vissa sätt, sätta krokben, ta leksaker, hoppa i soffan osv. så bryr dom sig inte det minsta, skiter fullständigt i att bli tillsagd på ren svenska.Säger också att han hatar, vill döda föräldrar och andra som säger nåt till dom om hur man beter sig.

Det känns som faan flyger i syskonen varje dag. Det kan vara världens gosigaste barnbarn efter 10 min. Vad kan vi göra för familjerna? Det blir en ond cirkel, att inte kunna lämna barnen själva, utan att hela tiden ha full fokus på vad syskonen "hittar" på härnäst. Det är familjer med ordnade förhållanden och en bra uppfostran, tycker vi, mormor, farmor, farfar och morfar.

Kivas gör alla barn, men detta blir outhärdligt för alla, att ständigt passa på barnen, och undra vad händer härnäst...Vad kan vi göra för att bryta detta mönster?


Psykolog Jenny Klefbom svarar:

Du tar upp många oroande beteenden och jag förstår verkligen ditt dilemma, men jag känner ändå att jag står här med en del kvarstående frågor när jag har läst ditt brev. Frågor som jag skulle behöva ha svaret på för att själv kunna ge dig ett bra svar. Är det t ex alla barnen, eller framförallt det äldsta barnbarnet, som ni upplever som ett problem? Är er tolkning att det är han som leder in de andra i trotsigt beteende? Pratar alla barnen i så allvarliga ordalag som att ”döda sina föräldrar”? Är de alla omväxlande ”offer” i den hårda leken, eller är det någon som blir mer utsatt än de övriga?

Du tar också upp att tålamodet har börjat tryta ”hos oss morföräldrar och övriga inblandade föräldrar”. Om du med det menar att alla föräldrar är missnöjda med sina barn så förstår jag inte riktigt varför de inte själva söker hjälp i sina föräldraroller, gemensamt eller var för sig. Eller är det så att båda era barn och deras partners håller helt med er i era tolkningar och önskar en förändring, men att de inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp?

Kanske har jag helt fel, men i och med att jag har svårt att få ihop bilden så anar jag att det finns ytterligare information som jag skulle behöva ha tillgång till för att kunna besvara den här frågan rättvisande. Det verkar t ex troligt att det föreligger någon slags motsättning mellan era båda vuxna barn, om 5-åringen ”ofta blir utsatt” av sin kusin/sina kusiner?

Alla föräldrar värnar ju i första hand sina egna barn. När du beskriver 6-åringens agerande så ser jag att du tolkar det som att hans elakheter inte är några ”olycksfall i leken”, utan att han med uppsåt skadar de yngre barnen men försöker dölja sin skuld för de vuxna. Delar ni alla denna bild? Det vill säga: ser även hans föräldrar tydligt att han har dessa beräknande och manipulativa drag?

Det är nämligen så att det finns barn med uttalat normbrytande och anti-sociala beteendemönster som visar sig redan när de är mycket små. Men det är också vanligt att vi vuxna läser in allvarligare bakomliggande avsikter hos små barn än vad det egentligen finns fog för; att vi tolkar dem på samma sätt som vi skulle ha tolkat en vuxen med samma beteende.

En annan vanlig omständighet är att föräldrar och mor- och farföräldrar ser väldigt olika saker i barnen. Det kan ha att göra med att föräldrar alltid har en liten tendens att idealisera sina egna barn och samtidigt bortse ifrån mindre smickrande drag hos dem. Men det kan också ha att göra med att mor- och farföräldrar sällan har hela bilden klar för sig, eftersom de ju inte lever med barnen hela tiden, och inte känner till alla aspekter av familjerelationerna.

För att förstå vad bråken och trotset hos era barnbarn egentligen bottnar i måste man helt enkelt ha tillgång till mer information än vad jag har. Man behöver höra hur alla inblandade ser på situationen, både barnen och de vuxna, och man behöver också särskilja barnen och studera vars och ens roll i det hela. Ett och samma beteende hos ett barn, eller i en barngrupp, kan nämligen ha väldigt olika orsaksbakgrunder.

Man kan inte heller förutsätta att problemet egentligen ligger hos barnen. Barn är speglar av den omgivning de lever i, och de här barnen är alldeles för små för att man ska kunna se det som att klimatet dem emellan i första hand är deras eget ansvar. Det är vuxna som skapar förutsättningarna genom att vara goda förebilder, genom att ta sig tid att hjälpa barnen att reda ut konflikter på konstruktiva sätt, genom att sätta upp rimliga och begripliga ramar och gränser och även upprätthålla dem. Det vill säga genom att erbjuda en god miljö och uppfostran för sina barn. Sedan finns det barn som är mer eller mindre lätta att uppfostra, och det finns även barn som har egna svårigheter såsom exempelvis problem med impulskontrollen, som man inte helt kommer åt hur god uppfostran man än erbjuder.

En viktig del i att uppfostra barn är att lägga krav och förväntningar på rätt nivå, och även att erbjuda stöd då barnen behöver det. Jag tänker på det du skriver om att man inte kan lämna barnen ensamma. Det kan man faktiskt inte vanligtvis med så här små barn. I alla fall inte när de befinner sig i så här negativa relationsmönster. Så det ni mor- och farföräldrar absolut kan bidra med i dagsläget är att just aldrig lämna barnen ensamma. Ligg steget före hela tiden  och var aktiva och delaktiga i barnens sysselsättningar. Erbjud och ta initiativ till aktiviteter med fokus på samarbete snarare än konkurrens, sätt hela tiden ord på vad som händer i barngruppen och lyft i synnerhet känslor, så tränas deras empatiska förmåga. Undvik att skuldbelägga eller kritisera utan behåll ett positivt förhållningssätt och beröm varje liten ansats till att dela med sig, leka lugnt, vara omtänksam osv.

Nu tror jag dock inte att era insatser räcker för att helt förändra situationen. Det krävs också att föräldrarna tar tag i saken och det finns bra hjälp att få för föräldrar. Men då måste det också vara de som upplever ett behov, av att förstå mer om sina barn, av att få stöd, eller av att bryta ingrodda mönster och se saken ur nya perspektiv. Och det är barnens föräldrar som själva måste uppsöka hjälpen, som man kan få hos exempelvis barnpsykologerna inom primärvården/på barnläkarmottagningen, eller genom de föräldrastödsgrupper som kommuner ofta erbjuder.

Om det däremot handlar om att ni skulle ha behov av att prata ut er vuxna i familjen emellan, så kan ni få hjälp med det via familjerådgivningen.

Vänliga hälsningar,