7/9/2018

Hur ska jag lyckas gå ner i vikt utan att bli ätstörd?

Jag är en 19-årig universitetsstudent som under det senaste året har gått upp en del i vikt. Jag har flyttat hemifrån, och har tyckt att det har varit svårt med maten i samband med detta. Det har även blivit en del känslomässigt ätande, då dagens höjdpunkter mellan allt hårt plugg har varit just maten. Samtidigt har jag i princip slutat träna. Sedan högstadiet har jag periodvis haft problem med maten.

På högstadiet var jag underviktig/på gränsen till underviktig, och efter det har jag varit väldigt smal. I perioder har jag varit ganska besatt av min vikt, och under gymnasiet hade jag perioder när jag vägde mig flera gånger i veckan för att kontrollera att jag inte har gått upp i vikt, och försökte äta mindre utan att mina föräldrar skulle märka något (de var oroliga och väldigt uppmärksamma på hur mycket jag åt). Senaste året har jag dock släppt mycket på dessa beteenden, och som sagt gått upp en del i vikt. Det betyder dock inte att jag har ett oproblematiskt förhållande till mat. Jag försöker ofta äta mindre till lunch, men det slutar nästan alltid med att jag blir vrålhungrig och äter alldeles för mycket till middag. Jag tittar automatiskt alltid i matsammanhang hur mycket andra äter (t.e.x. hur stora matlådor de har), och vad de har för kroppsform.

Smalheten har varit en trygghet för mig. Jag har känt mig så ful och äcklig i övrigt att det har känts tryggt att åtminstone vara smal. Att ha gått upp i vikt känns därför jättejobbigt. Jag känner mig tjock när jag går eftersom benen stöter i varandra på ett sätt som de inte har gjort tidigare, vilket känns extremt obehagligt. Kläder som tidigare varit lagom stora är nu väldigt åtsittande eller till och med för små. Jag skäms när jag träffar familj och gamla vänner och oroar mig för att de ska se att jag har gått upp i vikt. Jag vill gå ner i vikt igen. Samtidigt värderar jag mina studieprestationer över i princip allt annat (utan att egentligen vilja det eller veta varför, men så har det varit sedan högstadiet).

Det känns svårt att hitta en balans där jag både går ner i vikt och samtidigt äter tillräckligt mycket för att kunna prestera på topp, och inte riskerar att få ett ätstört beteende. Det känns väldigt förödmjukande att ställa den här frågan eftersom det här är något som jag verkligen borde klara av att hantera själv bättre än vad jag gör, vilket gör mig väldigt arg och ledsen på mig själv. Det känns som att det är många tankar och grubblerier även utanför detta som jag också borde klara av att hantera bättre än vad jag gör, vilket jag skäms för.


Jag vill börja med att säga att du är modig som hör av dig hit trots att det känns förödmjukande för dig. Det krävs mycket mod för att ta tag i saker, speciellt sådant som väcker skam och självkritik. Du ska veta att skam och självkritik är en väldigt vanlig reaktion hos människor som mår dåligt – att man har tankar om att man borde kunna hantera detta själv. Den här självkritiken förvärrar tyvärr måendet och gör det även svårare att förändras. Därför vill jag börja med att förklara lite kort för dig varför du absolut inte ”borde klara av detta”.

Vi människor fungerar på det sättet att vi lär oss som barn, ofta i relation till våra föräldrar, att kunna eller inte kunna hantera svåra känslor, obehag och rädslor. Har vi inte lärt oss hjälpsamma sätt att t.ex lugna oss eller ta hand om oss själva när något känns jobbigt så måste vi ändå göra något för att hantera känslorna. Då använder vi oss av strategier som fungerar i stunden för att reglera obehaget, men som skapar problem på längre sikt – som att t.ex undvika det jobbiga eller att försöka döva det på olika sätt. Detta dövande kan handla om saker som att känsloäta, ständigt försöka prestera på topp, kontrollera saker, använda droger, fastna i tv-serier osv.

Men det viktiga här är att tänka på att du inte har valt dessa strategier. Skulle du ha haft tillgång till mer hjälpsamma strategier hade du använt dem – för ingen människa vill må dåligt. Så du har använt de strategier du har haft tillgång till. Och ju mer de har använts ju mer automatiska har de blivit. Hjärnan formas hela tiden efter vad vi gör så det vi gör mer av förstärker banor i hjärnan. Så den hjärna du har idag är en konsekvens av en massa olika erfarenheter du har haft – men som du inte valt själv.

Det positiva i detta är att hjärnan är formbar hela livet vilket gör att det går att förändras. Men ska man kunna börja hantera något på ett annat sätt så behöver man kunskap om andra strategier. Sådan kunskap och sådan förändring är dock väldigt svårt att få till på egen hand. Därför finns det psykologer och psykoterapeuter. Det är så självklart för oss att vi inte kan bota fysiska sjukdomar, som t.ex cancer, själva, men när det gäller vårt psyke så tänker så många att det bara handlar om att skärpa till sig. Men så är det alltså inte! Du behöver hjälp att börja forma om din hjärna från människor som är proffs på det.

Det låter på det du beskriver som att du redan har en del insikt om att både ditt förhållande till mat, ditt utseende och prestationer är problematiskt och att du hamnar i beteenden som inte blir hjälpsamma. Det är ett viktigt första steg. Du beskriver sedan att du inte riktigt vet varför du tycker det är så viktigt med t.ex studieprestationer. Det är just det jag menar med att vi sällan väljer våra strategier – av någon anledning har din hjärna lärt sig att det har fungerat, hittills. Och du beskriver att du testar olika sätt att hantera saker på, men som inte hjälper. Det är det jag menar med att vi ofta försöker och gör vårt bästa utifrån den kunskap vi har just nu.

Med hjälp av en psykolog eller psykoterapeut (som du kan hitta antingen via vårdcentral, studenthälsan eller privat) kan du få hjälp att kartlägga och bli medveten om vad som händer när du t.ex fastnar i att äta för mycket eller att kontrollera ditt ätande. För att sedan få hjälp att hitta andra sätt att kunna ta hand om jobbiga känslor eller stress.

Jag tänker även att du behöver hjälp med ditt självkritiska förhållningssätt till ditt mående och din kropp. Att få möjlighet att istället hitta ett medkännande förhållningssätt till dig själv där du kan bli mer förstående mot dig själv och dina reaktioner och stötta dig själv när du ska försöka hitta nya strategier i ditt liv.

Slutligen skulle jag också rekommendera dig att boka tid hos en dietist. Du beskriver en osäkerhet runt hur mycket du kan äta och du beskriver hur du äter för lite till lunch och därför blir väldigt hungrig på kvällen. En dietist kan utforma ett program för dig som gör att du får hjälp att få till ett balanserat matintag anpassat efter just dig. Du hittar dietist via vårdcentral eller primärvårdsrehab.

Här kan du läsa mer om:

Ätstörningar

Självkänsla

Vänliga hälsningar,