Jag är 13 år och känner mig inte äkta
Jag har under ca 1 års tid inte känt mig äkta. Det känns som att jag ser mig själv utifrån som en tom kropp, ett skal som går omkring. Jag har alltid haft koncentrationssvårigheter men nu på senaste har det blivit värre. Min hjärna kan så läskigt lätt koppla bort sig ifrån en situation men jag hamnar inte på ett bättre ställe.
Det blir ofta att jag sitter på en lektion och jag ska lyssna på vad läraren säger men jag kan inte höra hen även om det är intressant. Jag börjar höra en röst i mitt huvud som berättar om annat. Saker som jag har gjort, sett och upplevt men som bara är dåliga saker. Mitt hjärta börjar dunka och jag måste göra något med mina händer eller ben. Jag får inte stopp på det om jag inte går ut ifrån klassrummet och gör något.
En dag efter att jag och min kompis hade ätit nudlar så skulle jag torka bordet med en disktrasa. Jag gjorde det och sen gick jag upp. Efter ett tag så ropade min pappa på mig och frågade om det var jag som hade kastat disktrasan i sopkorgen. Jag visste att jag var den senaste som hade använt den men jag hade inget minne av att jag hade slängt den där. Men det var jag och det såg min kompis. Det som är jobbigt är att just då så tyckte jag att jag var så medveten om vad jag gjorde och så fick jag höra att jag hade gjort något som jag hade inget minne av alls.
Jag kanske beskriver det här enkelt och lätt men mitt huvud från ca 1 år tillbaka tills nu är det obehagligaste och jobbigaste jag har någonsin varit med om. Jag har inte berättat för någon om det här. Jag ser även inte mig själv när jag ser i en spegel. Jag ser en annan människa som gör exakt samma rörelser som mig och sen ser jag en tjej som bara har en blank blick. Men det är jag. Det jag undrar nu är om jag ska låta det här vara eller om jag ska göra något annat?
Mathias Ortlieb svarar
Först och främst, så bra och viktigt att du skickar in dina tankar till Psykologiguiden! Du skriver att du inte har berättat för någon om hur du känner dig och jag förstår att det känns jobbigt att bära på de här tankarna ensam. Nu har du tagit det första steget till att kunna må bättre och få hjälp. Först tänkte jag kommentera lite runt det du skriver och sedan ge en del förslag på vad du kan göra, hoppas att detta blir till hjälp för dig.
Jag vill säga till dig att jag känner igen det du skriver hos andra ungdomar som jag har träffat. Att ha olika tankar om sin identitet, att inte känna igen sig själv och inte förstå varför man gör vissa saker är alltihop delar av att vara tonåring. Man förändras mycket under den här perioden och det är normalt, jag tror att du snart kommer att känna igen dig själv igen. Men det är ju fortfarande jobbigt!
Du skriver om dina upplevelser av din egen identitet, hur dina tankar förändrats och hur obehagligt de känns. Det kan finns flera olika anledningar till den typen upplevelser. Är det så att du varit med om något som varit starkt stressande för dig? Du beskriver att rösten inom dig berättar om dåliga saker, är dessa saker något som du behöver prata med någon vuxen om? Det låter också som att tankarna skapar ett fysiskt obehag hos dig, du skriver att ”hjärtat dunkar”. Så här kan det kännas när vi tänker på obehagliga saker. Detta ska du inte behöva stå ut med och det finns hjälp att få.
Du skriver också att du har koncentrationsproblem och att de blivit värre. Koncentrations-förmågan påverkas av hur vi mår, hur mycket energi vi har och om vi går och grubblar över saker. Det finns också personer som har koncentrationsproblem för att de till exempel har ADHD eller andra psykiatriska diagnoser. Människor har också bättre eller sämre koncentrationsförmåga, en del av oss är ganska röriga och glömmer saker, andra har stenkoll på läget i de flesta situationer.
Precis som du skriver kan minnet påverkas av koncentrationsförmågan. Om man tänker på något annat när man pratar med en person så är det lätt att glömma vad den andra har sagt. Jag tror att det var detta som hände dig när du inte kom ihåg att du kastat disktrasan i papperskorgen, du fokuserade på något annat. Koncentrationsförmågan är viktig för att man ska klara av skolarbetet och jag vet inte hur länge du har haft de här problemen. Koncentrationsproblem kan också hänga ihop med de dåliga tankarna som du har, är det så för dig?
Jag tycker att du ska prata med till exempel skolsköterskan, kuratorn eller din mentor om dina koncentrationsproblem, för att se om de kan hjälpa dig på något sätt. Jag förstår att det är svårt att prata med andra om detta, så det är viktigt att det är en vuxen som du känner förtroende för. Skolsköterska, skolläkare och skolpsykolog har tystnadsplikt, så någon av dessa kanske är ett bra alternativ?
Jag tycker också att det är bra om du kan prata med dina föräldrar om dina jobbiga tankar och dina koncentrationsproblem, kanske har de upplevt samma sak? En del av oss har en sämre relation till sina föräldrar och andra bättre, jag vet inte hur det är för dig men fundera över hur du känner. Kanske kan du prata med en av dem, den som du känner mest förtroende för? Föräldrar vill vara delaktiga i sina barns liv, men de vet ibland inte hur de ska prata med ungdomar. Kanske behöver du hjälpa dem lite på traven! Om du känner att du just nu inte kan prata med dina föräldrar, kanske du kan börja med att prata med en nära vän om hur du man känner.
När du berättar om din känslor och koncentrationsproblem kan det hända att det kan vara svårt att sätta ord på det du upplever. Det gör inget om du inte vet hur du ska uttrycka dig, det viktigaste är att fortsätta att ta stegen, ungefär så som du gjorde genom att skicka in din fråga hit.
Jag vill också skriva lite mer om din känsla av att vara ett tomt skal eller att inte känna igen dig i spegeln. Jag kan föreställa mig att det känns läskigt.
Men det viktigaste, tror jag, är det som du skriver på slutet, ”men det är jag”. Du vet någonstans att det är du där bakom, även om du känner dig främmande. Jag tror att din upplevelse känns igen av andra ungdomar, men jag tror nog inte att så många pratar om sådant så ofta. Oavsett så tycker jag inte att du ska vara ensam i det här, jag tycker att det här är en bra fråga att försöka få stöd i.
Avslutningsvis vill jag säga till dig att du gör helt rätt som söker stöd. Du ska inte behöva gå omkring med sådana här känslor och tankar själv. Prata med dem som står dig närmast eller dem på skolan som arbetar med elevhälsa. Vi är alla i behov av stöttning i olika perioder i livet, ta hand om dig!
Jag skickar med några länkar som kan vara bra att titta på, där kan du hitta mer information om det du går igenom.
https://www.bris.se/for-barn-och-unga/just-nu/
http://www.aldrigensam.com/Support.aspx
https://www.1177.se/Jonkopings-lan/Tema/Psykisk-halsa/Psykisk-halsa-barn-och-unga/
(på 1177 kan man välja den stad som man bor i eller det landsting som man tillhör för att få mer information hur det ser ut just hos dig)
Med vänlig hälsning
