1/22/2018

Jag vet inte längre vem jag är

Jag är snart 50 år med nyligen vuxna barn som under många år hanterat ett turbulent privatliv med separationer och tunga år pga funktionshinder hos mitt yngsta barn. Jag har själv arbetat under många år inom akutsjukvård ( först som sjuksköterska och under senaste 12 åren som barnmorska). Arbetet har alltid varit det minst komplicerade och på många vis den plats där jag "bara får vara mig". Jag har känt mig uppskattad av kollegor och patienter men kanske inte direkt fått någon feedback från min arbetsgivare. Då jag efterfrågat detta har jag dock fått höra att jag är en "mycket duktig och omtyckt barnmorska".

Ok, gott så, det har inte varit så centralt för mig tidigare. För 2 år sedan insjjuknade jag i utmattningssyndrom och var helt sjukskriven i 6 mån för att därefter återgå successivt till att arbeta som vanligt. Så här i efterhand hade jag inget stöd alls från min arbetsgivare utan fick liksom lösa detta själv. Det blev inte alls bra, utan jag återinsjuknade och sade till slut upp mig och har nu börjat på en ny klinik hos en annan arbetsgivare.

Nu till mitt problem. Min nya arbetsgivare är av en helt ny sort för mig. De har verkligen tagit ansvar och  "håller tillbaka" mig med hänsyn till vad jag varit med om som tidigare sjukskriven i utmattningssyndrom. Vi har täta avstämningsmöten och jag har fått gå till företagshälsovården. Vad är då problemet? Jo, jag vet inte vem jag är längre?! Jag står inte ut med att vara ett besvärligt personalfall, jag vill jobba och vara den kompetenta yrkespersonen jag känner till. Får panik och känner skamkänslor över att vara den jag nu tydligen är. Hur kan jag tänka?


Sofia Viotti svarar:

Du beskriver turbulenta och stressiga år, främst i privatlivet och där det låter som att arbetet har varit din frizon, där du har fått må bra och känna dig kompetent. Och att ditt problem nu är att du ”hålls tillbaka” och det låter som att du har en känsla av att ha tappat en del av din identitet och även det som ju tidigare fått dig att må bra. Jag ska försöka ge dig några idéer.

Det jag först funderar över är vad det är du ”hålls tillbaka” på för sätt? Kan det vara så att du arbetar på ett sätt där du är väldigt aktiv? När vi tänker på stress så tänker vi ofta på negativa stresskänslor, hjärtklappning och oro. Men även att känna en positiv energi och arbeta på i full fart är skadligt om kroppen och hjärnan inte får chans att komma ner i varv.

Att vara aktiv, igång, jobba och prestera ger oss dopaminkickar, och det känns härligt. Vi mår även bra av den bekräftelsen det innebär att känna sig uppskattad av kollegor och i ditt fall patienter. Att uppleva dessa typer av känslor dövar även känslor av obehag och drar fokus från jobbiga upplevelser i livet. Problemet är bara att för att hålla på lång sikt så behöver vi kunna ta det lugnt och varva ner. Och här ser det lite olika ut för oss.

För en del så går det alldeles utmärkt och man kan njuta av att slappna av. För andra så känns det bara obehagligt att ta det lugnt. När vi tar det lugnt så bubblar det upp alla typer av känslor som finns i livet och av olika anledningar så kan vi ha svårt att kunna hantera det och lugna oss själva. Jag funderar på om det kan vara så för dig? Fundera gärna över hur okej du tycker det känns att koppla av, kan du njuta av det? Har du aktiviteter i livet där du bara kan ha roligt? Om inte så blir det väldigt lätt att uppleva att det enda i livet som får en att uppleva positiva känslor är att vara igång och prestera på olika sätt. Och vad händer då när man inte längre ”tillåts” göra det? Jo den enda källan till positiva upplevelser och att ”må bra” med sig själv försvinner.

Du beskriver även en skam över att inte längre vara den kompetenta yrkespersonen. Här funderar jag på vad du har med dig för föreställningar från din uppväxt eller senare i livet och i din omgivning idag vad gäller att vara kompetent, prestera, klara sig själv vs att få vara den som tar hjälp och stöd från andra? Om det har varit så i ditt liv att det enda som har känts okej är att vara den starka som levererar så är det väldigt förståeligt att situationen du upplever idag skapar skam. Det finns även en viss oförståelse i samhället för utmattningssyndrom vilket gör att många drabbade precis som du upplever det som något skämmigt.

Vad skulle jag då råda dig att göra? Du säger att du har kontakt med företagshälsovården. Är det en psykolog eller psykoterapeut du har kontakt med? Annars skulle jag rekommendera dig att ta en sådan kontakt. Det är inte lätt att bryta långa invanda mönster själv. Och många som drabbats av utmattningssyndrom behöver lära sig nya sätt att vara i livet. Det låter som att du behöver hitta andra vägar till att känna mening och kompetens än genom prestationer på jobbet. Att helt enkelt börja utforska nya delar av dig själv. Och om det är så att du upplever svårigheter att ta det lugnt, varva ner och arbeta på ett sätt där du har en balans i din energi under dagen, så är även det något som går att lära sig. Hjärnan är formbar och vi kan lära oss nya sätt att vara i livet. En terapikontakt kan även innebära att lära sig att ta hand om sorg eller andra svåra känslor, samt arbeta med den skam du upplever.

Jag funderar även över de avstämningsmöten du har med arbetsgivaren. Har du diskuterat hur du upplever situationen med dem? Tycker du att de gör rätt bedömning eller upplever du att de ”håller tillbaka” dig för mycket? Att du inte alls får chansen att känna dig kompetent och att göra något meningsfullt? I så fall är det viktigt att ha en dialog runt det för att se hur ni skapar en bra balans. Din egen upplevelse är viktig, vilken ibland kan vara lätt att tappa bort när någon annan kommer med en yttre bedömning.

Vänligen