2018-07-26
Rädd att rasa ihop efter min frus död
Jag är en man på 49 år med två barn. För fyra år sedan miste jag min hustru i en olycka som sannolikt var självförvållad men vi vet egentligen inte. Dessa fyra år har gått åt att få barnen på fötter igen som nu är 20 samt 16 år. Deras farmor och min mamma har varit ett stort stöd. Nu har hon fått en obotlig hjärntumör men mår för stunden bra.
Det känns som mitt liv rasar ihop som ett korthus. Jag är livrädd och får kraftiga ångestattacker med yrsel och rädsla för att bara rasa ihop. Jag är oerhört känslig för kroppsliga signaler och nästan ständigt är scanningen av kroppen påslagen. Emellanåt får jag kraftiga gråtattacker.
Det ska nämnas att jag alltid har varit känslig för förändringar och då ibland kunnat få ångestattacker. Vad ska jag göra och hur ska jag tänka? Det sunda förnuft som jag normalt har är som bortblåst.
Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:
Din fråga går rakt in i hjärtat på mig när jag läser den. Du har gått igenom en av de svåraste saker en människa kan vara om - förlust, sorg och en chockartad kris. Den kroppsliga beredskap du beskriver är en normal reaktion efter en sådan svår händelse som delar in livet i ett före och ett efter. Vi är rustade att aktivera ett kraftfullt reaktionsmönster i kroppen i syfte att bemästra det som hotar vårt liv, hälsa och välmående. En förlust kan utgöra ett sådant hot. Vi kan säga att vi går in i ett slags överlevnadstillstånd, vi bara agerar. Detta är ett högst funktionellt och användbart reaktionsmönster för att kunna hantera livet den omedelbara tiden under och efter en svår händelse.
Oftast klingar denna stressrespons av efter en tid. Detta när saker börjar återgå till det normala, vi börjar kunna bemästra den nya situation vi tvingats in i och vi börjar känna oss trygga igen. Hur svår händelsen än varit kan vi lära oss leva med den och återskapa ett meningsfullt liv igen.
I vissa fall kan sorgeprocessen ge upphov till ett konstant stresstillstånd som inte lämnar utrymme för återhämtning. Det låter på din beskrivning av dina symptom som att det kan vara fallet för dig. Detta är vanligt när händelsen man varit med om varit så svår och överväldigande att den vida överstiger de förmågor man besitter till bemästring.
Det låter som att ditt nervsystem inte riktigt kunnat avaktivera stressresponsen och åter finna lugn och ro i tillvaron. Du beskriver att du är i ständig beredskap, scannar av kroppsliga signaler och håller så att säga din alarmberedskap uppe. Detta kan förklara dina ångestattacker. Du är ständigt redo för en ny katastrof. Du vågar inte sänka garden och slappna av, för då är du rädd att något hemskt ska hända igen.
Jag kan gissa från din beskrivning att du tvingats inta en ganska aktiv copingstil efter din hustrus död. Du behövde fungera som förälder och som stöd för dina barn i deras sorg. Kanske har du inte haft möjlighet att sörja på det sätt som du behövt. Du har de facto förlorat din livspartner och mamman till dina barn. De plötsliga och oklara omständigheterna kring hennes död kan bidra till att försvåra sorgearbetet.
Utifrån ovanstående resonemang tror jag tror att du behöver professionell samtalshjälp för att hitta ett lugn och ta nästa steg i ditt sorgearbete. Du behöver lära dig tekniker för att kunna slå av stressresponsen och aktivera system för återhämtning. Ibland kan det hjälpa att just få prata igenom det som skett i detalj, och integrera alla sinnesintryck med minnet och orden och skapa en hel berättelse. Det kan hjälpa att få sortera alla tankar och känslor man har i sin sorg, och komma åt de som är allra mest smärtsamma.
Ibland när man får ångestattacker som du beskriver är det för att den förlust man varit med om är så smärtsam att man helt enkelt inte klarat av att stanna vid den i sitt medvetande. Så fort saker kommer upp som aktiverar smärtan distraherar man sig för att slippa den. Detta leder till lindring på kort sikt, men vidmakthåller dessvärre smärtan och ångesten över det som skett på lång sikt. Det låter som att du kan ha hamnat i en ond spiral av undvikanden, som har lett till att du fastnat i denna kroppsliga beredskap på katastrof.
Även om det allra värsta hänt har människan en otrolig förmåga till bemästring, och möjligheterna till ett värdefullt liv igen är stora. Jag önskar dig verkligen ett liv med mindre lidande, där livsglädjen går jämte sorgen och saknaden är lättare att bära. Därför rekommenderar jag dig att söka hjälp hos en psykolog på vårdcentralen, företagshälsovården, psykiatrin eller privat. Jag önskar dig all lycka till med detta!
Här kan du läsa mer om:
Varma hälsningar,
