3/8/2011

Min man är så extremt långsur

Jag är 25 år gammal och har precis gift mig med en underbar man, som jag även i de mörkaste stunder älskar över allt annat.

Mitt problem är han är så extremt långsur! Om vi bråkar (det spelar ingen roll om det är en minimal eller stormig konflikt) så vill han vara helt ensam i mist 1-2 dagar och vägrar någon slags fysisk kontakt i 3-14 dagar efter den initiella "surperioden". Han skyr mig som pesten och sover vänd mot väggen alt. på rygg med armarna i kors. Detta leder till att jag får dåligt samvete och kryper till honom med ursäkter och vädjan.

Jag vet att jag ibland kan vara snabb med att ryta till, men jag är lika snabb med att be om ursäkt och förklara på ett pedagogiskt sätt varför jag blev irriterad. Men då är skadan förstås redan skedd och jag vet att vi inte kommer kunna ha en vettig relation i dagar, kanske veckor.

Jag har försökt att vara pedagogisk från början och säga något i stil med:"När du gör si eller så så känner jag mig ledsen och sviken..." Han reagerar alltid så illa på detta, ger mig en klart sarkastisk ursäkt och kan efter det i värsta fall börja sura igen. Det känns som om att han aldrig kan ha fel och att jag ska bli hårt straffad varje gång jag blir upprörd på något sätt. Jag har försökt prata ut med honom, sagt att jag förstår att han behöver vara ensam efter grälen, men hur länge ska man acceptera?

Hjälp mig hantera min långsure man, snälla!


Jörn Aasmundsen svarar:

Vi har alla olika sätt att hantera olikheter och konflikter, men jag förstår att din mans förhållningssätt blir svårt för dig både att hantera och acceptera. Jag uppfattar av din beskrivning att du tar initiativ till att ni skall försonas efter en konflikt, men att han gör väldigt lite för att gå dig till mötes, snarare tvärt emot. Att möta dig med sarkasm och ”tyst utfrysning” är två väldigt kraftfulla och destruktiva sätt att förhålla sig i en parrelation. Min undran blir därför hur det kommer sig att han väljer ett sådant förhållningssätt?

När du tänker på er relation, hur var det när ni träffades? Hur förhöll han sig då? Du beskriver inte hur länge ni varit tillsammans, ej heller hur länge det har gått fram tills att ni bestämde er för giftemål. Min gissning är dock att hans beteende i frågan om konflikthantering har funnits med så länge ni varit ihop, men möjligtvis inte lika närvarande.

En angelägen fråga att fundera kring blir därför om detta är ett mönster som han har haft med sig länge. Är det ett problem för honom när han inte hittar andra sätt att förhålla sig till dig på?

Sedan, när det gäller hur ni diskuterar, förstår jag att du ”kan vara snabb att ryta till”. Beroende på vad man har för erfarenhet (och då framförallt från sin ursprungsfamilj), är det sätt som du diskuterar på väsensskilt från hans. Därför blir det också viktigt att ni förstår ert konfliktmönster, alltså på vilket sätt ni bråkar. Detta är mycket lättare att dryfta när det är lugnt er emellan än när ni båda är upprörda.

Jag förstår att ni är nygifta och att du älskar din man djupt. Samtidigt är detta en sida av honom som förståeligt nog blir ett stort problem för dig. Jag uppfattar att du försöker ta utgångspunkt i dina egna känslomässiga upplevelser utan att vara anklagande för att beskriva hur det känns. Detta är i grunden ett mycket bra sätt. Uppenbarligen har inte din man förmått att ta in det du säger till honom. Därför är det viktigt att du låter honom förstå vilka långsiktiga konsekvenser detta eventuellt kan få för dig och er relation. Fundera också på om det finns ytterligare sätt att få honom att förstå allvaret i det du upplever.

En annan fråga blir hur det kommer sig att han inte är mer angelägen om att hans reaktion är ett stort problem för dig. Känner han sig så kränkt av ditt förhållningssätt i era konflikter att han mest av allt tycker att hans egen reaktion är ”rätt åt dig”? För, jag kan inte annat än tänka att hans reaktion på att i värsta fall ”vägra någon fysisk kontakt” i upptill 2 veckor känns oproportionerlig.

Det finns säkert förklaringar till att han gör som han gör, något som är viktigt att du försöker att förstå även om du själv inte tycker att han är rättvis i sitt sätt att vara mot dig.

Om det är så att du upplever att du inte får gehör för dina känslor, skulle jag rekommendera att ni söker er till Familjerådgivningskontoret där ni bor. Ni är nygifta, känner starka känslor för varandra och har säkert många drömmar för livet och framtiden. Mitt råd är att ni söker låta det bli den positiva drivkraften att komma ur det negativa konfliktmönster som du beskriver.

Oavsett, lycka till!