Vill sluta med hockeyn men får inte
Jag är 16 år och spelar hockey, har spelat hela mitt liv och har kommit in på hockeygymnasium. Jag har styrketränat mycket på senaste tiden i och med att jag var skadad förra säsongen. Jag har hittat styrketräning mer och mer och tycker att det är väldigt kul. Och därmed har också hockeyn blivit tråkigare. Jag har berättat hur jag känner för mina föräldrar.
Jag känner en stress och press dagligen och bara tanken på ett liv utan hockeyn skulle vara så himla lugnt och skönt utan stressen och pressen. Tanken på livet utan hockeyn har växt inom mig och det har också gjort att hockeyn har blivit tråkigare. Mina föräldrar säger att jag inte får träna på gym som jag vill göra istället för att spela hockey. Jag vill verkligen sluta men mina föräldrar säger att jag kommer att ångra mig och att jag inte får göra det jag vill göra, gå på gym dagligen. Vad ska jag göra?
Psykolog Jenny Klefbom svarar:
Om jag förstår dig rätt så var hockeyn något du fastnade för för länge, länge sen, när du var jätteliten. Du har nu sökt till hockeygymnasium, vilket man förstås kan göra bara för att man tycker att det är kul med hockey, men mina erfarenheter av just hockeygymnasium är att många som går där gör det med en framtida yrkeskarriär i sikte. De brinner för sin sport och är beredda att lägga ner enormt mycket tid och ansträngning på att nå sina mål och så känner ju inte du alls.
Du har tvärtom hittat ett nytt idrottsligt intresse. Så jag tycker inte att det är konstigt att du upplever hela situationen som oerhört stressande och pressande. Du befinner dig i en situation där du dagligen måste upprätthålla något som måste kännas lite grann som en livslögn. Och där du dessutom förbjuds att ägna dig åt det du egentligen vill. Alla människor skulle känna sig stressade och pressade av en sådan situation.
Jag kan fundera lite över vad som driver dina föräldrar till sin ståndpunkt. De borde ju förstå att det är mycket få barn som håller fast vid det intresse de hade som mycket små, och dessutom gör det till sitt yrke. Det är lite som om de skulle tvinga dig att skapa dig en yrkeskarriär som professionell legobyggare bara för att du under några år i barndomen gillade lego väldigt mycket. Människor ändrar såklart intressen, och det måste man ha rätt att göra.
I grund och botten tror jag förstås att dina föräldrar vill dig väl. Kanske tänker de att du är ung nu, och att du inte riktigt kan bedöma vad som är bra för dig. Men frågan är om de kan bedöma detta bättre än du. För det första har man mycket små chanser att lyckas med något som man tycker genuint illa om. De som blir allra bäst på saker är ju de som brinner och drivs av sitt starka intresse. Sen undrar jag också om det kanske är så att dina föräldrar är så väldigt stolta över dig att det faktiskt är deras drömmar som de nu vill att du ska uppfylla? Det är i så fall inte ok. Alla människor har rätt till sina egna liv, och om de tycker att hockeyproffs är livets högsta dröm så skulle de själva ha satsat på att bli det.
Du är 16 år nu. Två år ifrån att bli myndig och helt ansvarig för ditt eget liv. Visst kan man i din ålder ta emot goda råd ifrån sina föräldrar. Och visst kan det ibland vara smart att inte agera på första bästa impuls, utan noga tänka över sina beslut och låta det gå lite tid innan man gör drastiska förändringar. Ett sätt för dig att sortera dina tankar och känslor är att skaffa dig en mer neutral rådgivare än vad dina föräldrar förmår vara just nu.
Börja t ex med ett allvarligt snack med din mentor eller med skolkuratorn eller SYV:en. Be dem om hjälp med att prata med dina föräldrar, så hoppas jag att de kan se att du nu är så pass stor att du måste få bestämma själv vad du tycker är roligt, och vad du vill satsa på inför framtiden.
Vänliga hälsningar
