Hur får jag hjälp att hjälpa min bror?

Jag har en bror som varit sjukskriven i flera år för panikångest. Han jobbade några timmar ett tag men det gick inte. Han vill ingenting och isolerar sig. Jag har flera tillfällen följt med honom på läkarbesök angående hans fysiska hälsa då han inte klarar av att gå dit själv. Han är inskriven i psykiatrin och har börjat på daglig verksamhet, dock inte dagligen namnet till trots. Jag tycker inte att han får den hjälp han behöver och vet inte vart jag ska vända mig. Han tar inte hand om sig själv på ett bra sätt. Dåliga matvanor, stillasittande osv.

Vi har aldrig stått varandra så nära eftersom vi är väldigt olika som personer. Han ringer mig bara när han mår som sämst och jag försöker lyssna och hjälpa honom så gott jag kan. Själv försöker jag ringa regelbundet för att höra hur han mår. Han är missnöjd med sin situation och vill må bra och kunna arbeta. Det verkar inte ske något samarbete mellan arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa. Vad kan jag göra och vart kan jag vända mig? Jag vill kunna hjälpa honom.


Psykolog Maria Nordström Lindhe svarar:

Det värmer att läsa om ditt engagemang för din bror, samtidigt som det smärtar att förstå din svåra roll som anhörig. Frågan du ställer är mångbottnad. Jag vill därför dela in svaret i två delar, där den ena berör din bror och den andra dig själv.

Om vi börjar med din bror är det svårt att värdera den hjälp han fått i och med att jag vet för lite om hans tillstånd och vilka insatser han erbjudits. Rent generellt är det inte ovanligt med ambivalens när man mår psykiskt dåligt. Med det menar jag att din bror sannolikt både vill bli frisk och komma tillbaka till ett välfungerande liv, samtidigt som en annan del av honom håller honom tillbaka. Ibland kan man behöva komma till en punkt där lidandet är så stort att man känner att man inte står ut längre. Ur denna förtvivlan kan den kraft samlas som behövs för att göra den förändring som krävs för att må bra igen.

Jag tycker det låter som att du gör vad du kan i rollen som anhörig. Att erbjuda dig att följa med honom till läkaren och tillsammans resonera kring planering och behandlingsalternativ är det bästa att råda dig om du önskar mer insyn och inflytande över din brors behandling. Om han inte erbjudits kognitiv beteendeterapi så rekommenderar jag det, då det är effektiv hjälp vid ångest och nedstämdhet. Jag tycker du ska fortsätta erbjuda dig att följa med till hans kontakter. Detta är särskilt värdefullt då det låter på din beskrivning som din bror tenderar att dra sig tillbaka på grund av sin ångest.

Då du antyder att du är tveksam till om din bror får rätt hjälp vill jag ändå nämna att Patientnämnden finns i alla landsting för att hjälpa en om man är missnöjd med vården. Innan man vänder sig dit ska man dock alltid undersökt vilka behandlingsalternativ det finns inom ramen för den vårdkontakt man har.

Vad gäller din situation är det ingen lätt roll att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt. Det är vanligt att lida med sin anhörige och känna en stark vilja att hjälpa personen att må bättre. Omedvetet kan man ta ansvar för dennes känslor och tänka att om man bara anstränger sig ordentligt kan man hjälpa personen att må bättre. Det är lätt att fokusera på resultatet – han måste bli bättre! snarare än att fokusera på att bara vara ett bra stöd under processens gång. Känslor kan dessutom smitta. Ibland kan man känna sig lika uppgiven som den sjuke.

Den som mår dåligt kan också omedvetet använda sina anhöriga för stöd på ett sätt som vidmakthåller sjukdomstillståndet. Detta är inte med vilja och flit, det kan bli så när man känner sig trygg med någon och det inte finns lika tydliga gränser som i exempelvis en vänskapsrelation. Detta kan te sig på så vis att personen ringer när det är kris, när den behöver älta och lasta av sig mm. Personen kan bli arg om den inte får den respons den önskar. Som anhörig kan man hamna i ett läge där man ger råd och lösningar, som den sjuke ofta bemöter med att redogöra för alla hinder. Man hamnar lätt i en kamp där den anhörige vill lösa personens problem, och den som mår dåligt hamnar i en försvarsposition och gör motstånd. Det brukar sällan vara en framkomlig väg.

Ett bättre sätt är att istället fokusera på att ge stöd. Det räcker långt att vara förstående, varm och bara lyssna. Det är bra att ställa frågor som stärker personens egna förmågor, ex: ”vad tänker du själv”, ”finns det något du kan göra just nu för att må bättre?”

Till det kan man också be om lov att få hjälpa med frågor som: ”vill du höra vad jag tänker?”, ”vill du ha hjälp från mig?” Man visar att man finns där om personen vill det. Man ”öppnar dörren” till nya lösningar, men man låter personen gå igenom när den själv vill.

Eftersom du beskriver att din bror inte tar hand om sig kan sådana erbjudanden gälla vardagliga sysslor och aktiviteter.  Idag tyder allt mer forskning på att fysisk aktivitet minskar ångest och nedstämdhetssymtom. Men kom ihåg att han själv måste göra förändringarna i sitt liv, du kan inte göra dem åt honom. Slår han bakut måste du acceptera det och ta hand om dina egna känslor av uppgivenhet och maktlöshet.

Jag vill rekommendera dig att titta in på www.anhoriga.se för att se på vilket sätt du själv kan få stöd i rollen som anhörig.

Avslutningsvis är mitt främsta råd till dig att fokusera på att vara ett bra stöd. Många gånger är det gott nog att bara lyssna och säga att du finns där för honom. Förminska inte den betydelsen!

Här kan du läsa mer om:

När en vän mår dåligt - vad kan man göra?

Panikångest och paniksyndrom

Vänliga hälsningar,