Mitt barn använder våld i skolan.
Jag har en pojke som är 9 år och går i åk 3. Han har alltid varit lång för sin ålder, mer än ett huvud högre än de andra barnen. I förskoleklassen började barnen på skolan hoppa på honom och reta honom för att han var lång. Han började genast att slå tillbaka. Då började föräldrar höra av sig till oss och tyckte såklart att det var fruktansvärt att han slog deras barn, att han som var så mycket större än dem inte skulle slå de små. Det var ett flertal gånger som jag antingen såg på skolgården när flera små pojkar hoppade upp på min sons rygg så att han trillade i backen, och sen började min son veva efter dem och skrek på dem. Eller så hittade jag honom i en buske ledsen.
Lärarna ringde också och berättade att han var väldigt arg av sig. Och i åk 2 ville de att vi skulle utreda honom på BUP. Någon adhd, add fanns inte. Men han har fortfarande väldigt stora problem med att tygla sin ilska. Oftast uppkommer slagen från honom när han känner sig orättvist behandlad som till exempel om han och en annan elev har tagit fram en stor matta på gympan och den andra eleven går och låter min son ta den själv. då blir han på bara några sekunder så arg att han springer efter och slår den andra eleven eller den som står närmast. Och ibland när ljudnivån i ett rum är för hög så blir han också arg och då kvittar det vem som sitter brevid honom, då får den personen ta ilskan.
När han blir så arg så kvittar det också hur bra relation man har till honom. Han ser svart och lyssnar inte på någon. Nu har han även börjat rymma från skolan om han blir arg. Oftast kommer en lärare ifatt honom och får med honom tillbaka. Men ibland när ingen ser så kan han rymma så långt som till andra sidan stan. När han varit arg och lugnar ner sig så har han sån oerhörd ångest. Han utttrycker då ofta att han vill dö och att han känner sig annorlunda och konstig. Han är en killle som inte gärna visar sina känslor. Men när han lugnat ner sig och man pratar med honom så brister han ut i gråt hemma. Hemma blir han också arg men inte alls i den mån som i skolan. Han har en syster som har diagnos adhd som han bråkar med minst några gånger om dagen.
Vi vet inte längre vad vi ska ta oss till. Vi har gått föräldrakurser och på många många möten med skola, BUP och socialen. Men inget hjälper när han blir arg. Vad kan man mer göra?
Psykolog Ingrid Gråberg svarar:
Det är svårt att svara på vad ni mer kan göra när jag inte vet exakt vad det är som ni redan har provat. På BUP har de konstaterat att er son inte har adhd, men var det allt de kom fram till? Hade de inga tankar om vad ilskan kan bero på? Vilka råd har ni föräldrar fått? Har BUP erbjudit några behandlingsinsatser riktade direkt till pojken? Vad har mötena med BUP, socialtjänsten och skolan lett fram till? Vilka åtgärder har man vidtagit i skolan?
Några saker borde vara självklara att åtgärda, till exempel att se till att det finns vuxna i närheten som kan freda er son från verbala och fysiska kränkningar under skoldagen. Det är också viktigt att omgivningen med jämna mellanrum påminner sig om pojkens ålder och inte låter sig luras av hans längd. Det finns nämligen alltid en risk att man omedvetet har högre förväntningar på vad storvuxna barn kan klara av.
Att man är lång för sin ålder innebär inte automatiskt att man är mer mentalt mogen än andra i samma ålder. Trots att de allra flesta vuxna förstår det här rent teoretiskt, klarar vi inte alltid att ta hänsyn till detta i praktiken. Ser vi ett bråk mellan två barn som skiljer sig mycket åt storleksmässigt (längd och/eller vikt) tenderar vi nog lite till mans att oftare lägga skulden på det större barnet. Bara för att nämna ett exempel.
Sedan har vi det här med den höga ljudnivån. Inte sällan hänger den ihop med en allmän stökighet, att det är rörigt (= mycket synintryck) och mycket känslor i omlopp (att personer är uppspelta eller irriterade). Men vare sig det är själva ljudet eller någon annan faktor som triggar ilskan hos er son, så är det förstås bra att det förebyggande arbetet inkluderar att försöka skapa en så lugn studiemiljö som möjligt.
Aggressionsutbrott tar mycket energi och leder ofta till negativa konsekvenser. Till exempel kan andra bli rädda och även ta avstånd från den som agerar ut sin ilska. Er 9-åring mår också själv väldigt dåligt efter sina utbrott och känner sig annorlunda och konstig. Det här gör det än mer angeläget att ta ett helhetsgrepp på situationen och försöka komma fram till vilka insatser som krävs för att hjälpa pojken att må bra.
Även om det skulle vara så att sonen hade lätt att bli arg redan innan skolstarten kan man inte bara se på detta som ett isolerat individuellt problem. Nu har jag inte tillgång till skolans bild av situationen, men av dina beskrivningar att döma har er pojke utsatts för mobbning. Skolsituationen måste naturligtvis utredas närmare om det inte redan är gjort. Kanske behöver ni titta närmare på hur era relationer fungerar inom familjen också. Sonens eget perspektiv måste beaktas. Hur upplever han skolsituationen och hemsituationen?
Ju bättre kartläggning, desto större möjligheter för omgivningen att kunna förhindra att det uppstår situationer som leder till ilskeutbrott. Det förebyggande arbetet är A och O, men det kan behöva kompletteras med insatser riktade direkt till er pojke. Även om hans svårigheter att kontrollera sin ilska helt och hållet skulle beror på de negativa erfarenheter han gjort i skolan, så behöver han sannolikt hjälp med detta.
Målet måste vara att både pojken själv och de vuxna i hans närhet förstår hur han fungerar. Hur han upplever olika situationer, hur han tänker och känner. På vilket sätt känner han sig annorlunda och konstig? Hade han redan innan skolstart ett annorlunda sätt att uppfatta världen på än vad de flesta jämnåriga har? Eller är det en negativ spiral av kränkningar och aggressionsutbrott som fått honom att tro att han är konstig?
Jag skulle kunna rada upp ännu fler frågor, men jag förstår ju att du hellre vill ha ett svar. På sätt och vis kan man säga att frågorna utgör en del av svaret. Mitt svar är helt enkelt att ni behöver räta ut alla frågetecken som finns. Detta i syfte att förstå och kunna hjälpa sonen på bästa sätt. Ni har redan suttit på en massa möten som inte lett fram till ett tillfredsställande resultat. När flera aktörer är inblandade händer det tyvärr alltför ofta att ingen tar det övergripande ansvaret. BUP kanske ser skolsituationen som det största problemet, medan skolan å sin sida upplever att själva ilskan är det största problemet (och därmed något för BUP att utreda och behandla).
Återstår alltså för er föräldrar att ta huvudansvaret och vara pådrivande. Det ni måste göra är med andra ord att ligga på både BUP och skolan tills alla frågor har fått ett svar och tills sonen mår bra.
Vänliga hälsningar