Våldsam 2-åring!
Tycker inte vi riktigt vet hur vi ska hantera våran 2-åriga son som är våldsam mot andra. Främst på oss i familjen, mamma, pappa och storebror 4,2-år. Men även andra barn och övriga släktingar så som större kusiner.
Än så länge har det inte varit på andra barn i förskolan. (har gått där i ca 2,5mån) Och med våldsam beskriver vi det som bett, nyp, riv och knuffar. De började i tidig ålder ca 9mån med bett (mkt hårda) men fick då förklaring att det kunde vara någon form av känslomässig misstolkning. Förväxlade bett med pussar?! Men kan inte riktig se det så, då detta bara eskalerar och aldrig lugnar ner sig.
Vi har provat att "bestraffa" med att få gå in på sitt rum, vi har provat vänlig men saklig tillsägelse, vi har provat att säga till med bestämd röst. Men allt känns som att det bara ökar hans agerande.
Känns som tålamodet, hoppet och ideérna börjar ta slut. Kan vi få några tips? Eller vad vi kan läsa mer om liknande problematik?
Jenny Klefbom svarar
Jag tar fasta på att du skriver att ”än så länge har det inte varit på andra barn i förskolan”. Det säger mig två saker. Dels så talar det för att din son ändå har kontroll över sitt beteende och egentligen vet hur man ska bete sig.
Visst har han varit på förskolan en relativt kort tid, men på din beskrivning så låter det som att han väldigt ofta är aggressiv på hemmaplan, och hans dagisbeteende är därför en kontrast till detta.
Det andra som ditt uttalande tydligt signalerar är din oro – och dina ganska negativa förväntningar på din son. ”Än så länge” betyder ju i princip att du bara går och väntar på rapporter om bråk från dagis.
Det är förstås ingenting konstigt att man tappar modet och ständigt är beredd på det värsta när man levt med ett problem så länge som ni har gjort. Men som förälder är det samtidigt viktigt att vara medveten om att det som gäller idag inte nödvändigt gäller i morgon. Barn utvecklas jättesnabbt och förändras ständigt. Och negativa förväntningar riskerar att bidra till att man hamnar i mönster som är svåra att ta sig ur.
Detta kan vara ett skäl att se till att man har någon att prata med om sina känslor och upplevelser. Det den andra kan ge är nya infallsvinklar och lite perspektiv på situationen. Om det så är en klok medmänniska eller en professionell.
Din son låter som ett kraftfullt barn som vill mycket. Kanske var det också så den som gav dig förklaringen om att han ”känslomässigt misstolkar” menade – att han har starka känslor som också tar sig starka uttryck. Och just på grund av de starka känslorna så kanske uttrycken inte alltid blir rätt. För vem är rationell och tydlig när han har starka känslor?
Nu, vid två års ålder borde känslorna och uttrycken dock ha fallit en aning mer på plats, även om det också hos tvååringar finns en hel del irrationella känslouttryck.
Du beskriver att ni har provat er fram med olika bemötanden för att få stopp på våldsamheterna. Att bestraffa kan man vara ganska säker på att det inte hjälper, det visar all forskning.
Att säga till vänligt och sakligt är utmärkt när det gäller äldre barn, men missuppfattas nog lätt av någon som är mellan ett och två; ”om mamma inte är arg så har jag väl inte gjort något fel”.
Att däremot säga ifrån bestämt, är vad du behöver möta din tvååring med. Men kanske räcker det inte för ditt kraftfulla barn att ni är bestämda på rösten, han behöver nog ett rejält motstånd. Prova att, utöver i ord, visa med hela kroppen, minspel och fysisk kontakt hur väldigt fel det som han gör är. Och var konsekventa och uthålliga i ert sätt att bemöta honom. Att pröva sig fram med olika metoder hos ett så litet barn riskerar att ge olika budskap och göra att han inte riktig förstår vad som förväntas av honom.
Om hårdhäntheten däremot utvecklas till ett problem också på dagis tycker jag att ni behöver ta kontakt med någon som gör en bedömning av ert barn. Börja med att ta upp saken på BVC eller Barnläkarmottagningen.
Vänlig hälsning
