2018-10-29

Deprimerad man - när är det dags att lämna honom?

Jag och min man har varit tillsammans i 15 år snart. Vi har två jättefina och välfungerande barn. Vi har båda jobb och ordnad ekonomi. Inga större stressmoment i vardagen således. För 5 år sedan, när vårt minsta barn var ca 1,5 år blev min man långsamt annorlunda. Jag jobbar inom vården och började med ens "syna" honom med just de glasögonen. Han var inte ledsen, han var inte riktigt nedstämt, han bara slutade fungera liksom. Under en tid inbillade jag mig allt från begynnande demenssjukdom till hjärntumör.

Allt blev annorlunda i vår relation. En avgrund uppstod mellan oss. Vi slutade ha sex och vi slutade prata. Vi har alltid haft ett levande samtal i vardagen, men allt slutade och jag fick ingen respons när jag pratade med honom. Hans respons blev lite som ett barns. Först blev jag arg och ledsen, sen sökte jag mig mot andra män för uppmärksamhet, men efter ett år ungefär förstod jag att detta var ingen normal "kris" för honom, även om min reaktion blev just det, en kris.

Efter tre år i nån slags vakuum där jag mer och mer "täckte" för honom, både socialt och i hemmet, så får jag honom att söka hjälp. Han fick diagnos depression på Vårdcentral. Men inte mer specifikt än så. Medicinering, KBT och samtal som åtgärd men utan större effekt. Han säger att han lärt sig känna igen sina känslor och sitt beteende, det är bra, men det märks inte för oss som lever med honom.

Han är fortfarande inte så ledsen eller särskilt nedstämd, bara nedtonad och liksom litet förlamad i sitt intellekt och hans sociala förmåga har blivit väldigt trubbig. Säger konstiga saker och på ett märkligt sätt liksom. I vardagen rullar allt på, han klarar av att jobba och vara i komfortzoner i ett par utvalda hushållssysslor vilket gör att han "kommer undan" utan att någon riktigt märker något. Han har inte tagit något egentligt initiativ på många många år, till någonting alls, om det inte varit en KBT-läxa från psykologen. Livet går på men bara för att jag håller i taktpinnen.

Nu efter så här många år börjar jag undra om jag ska leva i detta? Jag är 37 år och vill ha livsglädje. Jag är en uppsluppen och hungrig person som vill ha mycket av livet. Jag tycker om att göra saker med barnen. Jag gillar att jobba och har valt att göra karriär. Jag känner att jag kommer längre och längre ifrån min man som ger sken av att ändå vara ganska nöjd, fast både han och jag vet att detta inte är den mannen jag gifte mig med. Det jag oroar mig över är, kommer han någonsin bli "sig själv" igen efter så många år? Är det någon idé att jag stannar kvar. I så fall för vems skull?


Psykolog Liria Ortiz svarar:

Tyvärr är det så att några som även när de får den rekommenderade och evidensbaserade behandlingen vid depression inte blir påtagligt bättre, och återgår till den funktionsnivå som de hade före insjuknandet. Siffrorna som beskriver detta varierar något med det gäller för ungefär en tredjedel.  Ett annat dilemma är att relativt många senare återfaller i depressiva besvär. Detta gäller samtidigt som dagens behandling vid depression oftast fungerar mycket bra, vilket jag gärna lyfter fram. Särskilt just den kombinationsbehandling av läkemedel och KBT som din man får.

Så svaret på din fråga om din man ”någonsin kan bli sig själv efter så många år” är att det nog kräver en fördjupad utredning och diagnostik av hans depressiva besvär, och av de kvarvarande svårigheter som han tyvärr verkar ha. Om det inte redan skett så tror jag att det vore klokt om din man blev utredd av en specialist i psykiatri. Inte minst kan det ibland vara nödvändigt att prova olika läkemedel och doseringar för att få en bra antidepressiv effekt.

Även KBT-behandling vid depression kan ske på olika sätt, och vid måttlig framgång är det förstås rimligt att utvärdera terapin, och eventuellt tänka om och prova någon eller några av de andra behandlingsstrategier som finns att tillgå och som inte prövats ännu. Kanske en utredning av detta slag kan leda till att din man får ännu bättre hjälp än han hittills fått, och att det är en möjlighet som kanske du kan överväga. Som svar på din fråga om det är någon idé att du stannar kvar. Samtidigt skriver du att din man verkar vara nöjd. Och att han inte är samma person som den du gifte dig kan bero på en naturlig förändring. Det är många som delar din upplevelse trots att deras partner inte har drabbats av psykisk ohälsa.

Din berättelse om hur du haft det de senaste fem åren är för mig återigen en påminnelse om hur stort ansvar som anhöriga till en person med psykisk ohälsa kan behöva ta, och hur mycket lojalitet som man visar. Men det finns förstås en gräns för vad man orkar med och hur långt det är rimligt att begränsa sitt eget liv. I din fråga om för vems skull du skulle stanna kvar finns som jag tänker underförstått även frågan om det är rätt och rimligt att lämna en partner som har blivit psykiskt sjuk.  Riskerar man kanske att den psykiska sjukdomen försämras, och att partnern kan fara rikligt illa om man tar det steget?  Å andra sidan, är det egentligen ett ansvar som man har, och är kravlös kärlek verkligen rimlig mellan vuxna?

Rätten att lämna har man förstås, men om det som sagt är rimligt, eller annorlunda uttryckt, om det är försvarbart, är något som jag tycker att vi ska förhålla oss till med stor ödmjukhet och att förstå att varje situation är unik. Här finns inga enkla eller givna svar. Och så förhåller jag mig även till dig.

Mitt råd till dig är därför att du träffar en familjerådgivare för att berätta om din situation, och få hjälp av en utomstående och neutral person att tydliggöra och överväga dina tankar och känslor om du ska lämna din man eller inte. Och på det sättet låta ett beslut mogna fram hos dig. Lägg märke till det jag skriver, att det är dina tankar och känslor som ska vara i fokus, det är faktiskt inte ett råd av en ”expert” som du behöver i det här läget. Det kan vara klokt att du från början berättar att det är samtal av det här slaget som du behöver om du håller med mig om detta.

Jag vill också lägga till att om du väljer att lämna din man så behöver det inte innebära att du ”överger” honom. Ibland hamnar vi i sådana här utsatta lägen i ett tunneltänkande och i ett binärt sätt att tänka, att det är antingen eller. Ett mer nyanserat sätt att tänka kan vara att även om ni inte lever ihop, och du har börjat ”få mera av livet”, så kan du ändå vara till stöd för din man för en tid, eller så länge som du vill, men på andra sätt. Som din vän, eller utifrån att han är dina barns pappa. Fundera gärna på hur det skulle kunna se ut.

Här kan du läsa mer om Depression

Vänliga hälsningar