Deprimerad man - när är det dags att lämna honom?

Psykolog Liria Ortiz svarar:

Tyvärr är det så att några som även när de får den rekommenderade och evidensbaserade behandlingen vid depression inte blir påtagligt bättre, och återgår till den funktionsnivå som de hade före insjuknandet. Siffrorna som beskriver detta varierar något med det gäller för ungefär en tredjedel.  Ett annat dilemma är att relativt många senare återfaller i depressiva besvär. Detta gäller samtidigt som dagens behandling vid depression oftast fungerar mycket bra, vilket jag gärna lyfter fram. Särskilt just den kombinationsbehandling av läkemedel och KBT som din man får.

Så svaret på din fråga om din man ”någonsin kan bli sig själv efter så många år” är att det nog kräver en fördjupad utredning och diagnostik av hans depressiva besvär, och av de kvarvarande svårigheter som han tyvärr verkar ha. Om det inte redan skett så tror jag att det vore klokt om din man blev utredd av en specialist i psykiatri. Inte minst kan det ibland vara nödvändigt att prova olika läkemedel och doseringar för att få en bra antidepressiv effekt.

Även KBT-behandling vid depression kan ske på olika sätt, och vid måttlig framgång är det förstås rimligt att utvärdera terapin, och eventuellt tänka om och prova någon eller några av de andra behandlingsstrategier som finns att tillgå och som inte prövats ännu. Kanske en utredning av detta slag kan leda till att din man får ännu bättre hjälp än han hittills fått, och att det är en möjlighet som kanske du kan överväga. Som svar på din fråga om det är någon idé att du stannar kvar. Samtidigt skriver du att din man verkar vara nöjd. Och att han inte är samma person som den du gifte dig kan bero på en naturlig förändring. Det är många som delar din upplevelse trots att deras partner inte har drabbats av psykisk ohälsa.

Din berättelse om hur du haft det de senaste fem åren är för mig återigen en påminnelse om hur stort ansvar som anhöriga till en person med psykisk ohälsa kan behöva ta, och hur mycket lojalitet som man visar. Men det finns förstås en gräns för vad man orkar med och hur långt det är rimligt att begränsa sitt eget liv. I din fråga om för vems skull du skulle stanna kvar finns som jag tänker underförstått även frågan om det är rätt och rimligt att lämna en partner som har blivit psykiskt sjuk.  Riskerar man kanske att den psykiska sjukdomen försämras, och att partnern kan fara rikligt illa om man tar det steget?  Å andra sidan, är det egentligen ett ansvar som man har, och är kravlös kärlek verkligen rimlig mellan vuxna?

Rätten att lämna har man förstås, men om det som sagt är rimligt, eller annorlunda uttryckt, om det är försvarbart, är något som jag tycker att vi ska förhålla oss till med stor ödmjukhet och att förstå att varje situation är unik. Här finns inga enkla eller givna svar. Och så förhåller jag mig även till dig.

Mitt råd till dig är därför att du träffar en familjerådgivare för att berätta om din situation, och få hjälp av en utomstående och neutral person att tydliggöra och överväga dina tankar och känslor om du ska lämna din man eller inte. Och på det sättet låta ett beslut mogna fram hos dig. Lägg märke till det jag skriver, att det är dina tankar och känslor som ska vara i fokus, det är faktiskt inte ett råd av en ”expert” som du behöver i det här läget. Det kan vara klokt att du från början berättar att det är samtal av det här slaget som du behöver om du håller med mig om detta.

Jag vill också lägga till att om du väljer att lämna din man så behöver det inte innebära att du ”överger” honom. Ibland hamnar vi i sådana här utsatta lägen i ett tunneltänkande och i ett binärt sätt att tänka, att det är antingen eller. Ett mer nyanserat sätt att tänka kan vara att även om ni inte lever ihop, och du har börjat ”få mera av livet”, så kan du ändå vara till stöd för din man för en tid, eller så länge som du vill, men på andra sätt. Som din vän, eller utifrån att han är dina barns pappa. Fundera gärna på hur det skulle kunna se ut.

Här kan du läsa mer om Depression

Vänliga hälsningar