4/25/2018

Har min man fått förlossningsdepression?

Min man och jag älskar varandra över allt annat. Vi har en son på 2,5 år som min man varit en helt fantastisk pappa åt. Vi delade lika på föräldraledigheten och allt har varit spännande men jobbigt med framförallt sömnen för min man. Han uttryckte att han var nöjd med ett barn trots att vi alltid pratat om 2. Jag blev hur som helst gravid och vi har fått ytterligare en fantastisk son. Nu till det oerhört jobbiga och hjärtskärande. Han säger att han inte känner något för lillebror. Han stör sig på alla ljud han gör. Vill inte hjälpa till med något som har med bebisen att göra. Allt är bara jobbigt... Han är fortfarande världens bästa pappa åt storebror.

Det positiva är att han själv inser att något är fel och han har fått tid hos en psykolog. Men jag undrar hur jag ska göra, vara och säga?? Kommer detta att gå över?? Vi pratar mycket med varandra om det och försöker förstå varandras känslor men det slutar oftast med att jag gråter när alla i familjen har somnat. Jag vill bara kunna glädjas åt vår fina lilla kille men dras liksom ner pga detta.



Liv Svirsky svarar:

Vilken svår situation för er alla i er familj! Och så bra att din man sökt sig till en psykolog för att få hjälp att förstå både sig själv och sina reaktioner bättre.

Jag tror inte att det du beskriver är så ovanligt även om vi kanske oftare talar om hur det är när mamman inte känner för sitt barn. Ditt brev är därför väldigt värdefullt då det lyfter frågan ur en annan vinkel och belyser att även partnern till den som burit barnet kan påverkas, män såväl som kvinnor.

Jag kan utifrån ditt brev bara spekulera lite kring er situation så du får ta svaret för vad det är. Min spontana tanke är att det är en stor omställning att få ett barn till. Naturligtvis har man ju en bild av hur det är att vara förälder och vardagen förändras inte i samma stora omfattning som den gör då man får sitt första barn, men lika fullt är omställningen ändå stor. Kanske har man förväntningar på att allt ska vara exakt som det var med det första barnet eller så tänker man att det ska bli på ett helt nytt sätt. Kanske tänkte man sig ett barn av samma kön som det första, kanske ett barn av det andra könet.

Man kan också fundera kring hur man själv kommer att vara som förälder till ett andra barn: vilka färdigheter man har lärt sig som ska göra det enklare, hur mycket säkrare man kommer vara på sig själv i föräldrarollen, om man kommer kunna älska ett andra barn lika mycket som det första etc. Oavsett hur tankarna och funderingarna ser ut kan förväntningar alltid påverka ens upplevelse och väcka känslor av besvikelse.

En annan aspekt som kan spela in är hur minnen påverkas över tid. Minnen av första tiden med första barnet kan blekna, i all synnerhet de stunder som var jobbiga har en tendens att försvinna och ersättas med ljusare sådana. När så det andra barnet kommer jämförs det med det första barnet så som hen är idag och med minnen av en lite rosaskimrande första tid. En inte alldeles rättvis jämförelse där det andra barnet kan tyckas bra mycket mer besvärligt än det första.

Du skriver inte hur gammal lillebror är men även hans ålder kan naturligtvis spela stor roll här. Hur mycket tid har din man och lillebror haft där de fått umgås och hitta känslorna till varandra? Ibland kommer kärlekskänslorna för ett litet barn omedelbart, andra gånger tar det en tid innan de infinner sig. När kärlekskänslorna inte kommer direkt är det inte ovanligt att man blir både rädd och ledsen. Man ifrågasätter sig själv och undrar vad som är fel och tendensen att dra sig undan kan då öka. Här finns risk att en ond cirkel startar där känslorna inte infinner sig för att man spenderar för lite tid ihop vilket gör att man fortsätter att känna obehag och väljer att undvika. Kan det ha blivit så för din man? Att han hellre ägnar sig åt storebror där allt känns bra och som vanligt istället för att ägna sig åt lillebror där det känns mer obehagligt och till och med lite skrämmande. Om så är fallet, kan han börja vara mer med lillebror? Kanske tillsammans med dig om han behöver det stödet i början för att känna sig trygg?

Avslutningsvis skulle jag vilja ge både dig och din man rådet att våga ha en kombination av förtröstan och tålamod. Med hjälp av den behandling din man ska påbörja, lillebrors tillväxt och utveckling och att ni som familj får tid att växa er samman finns säkerligen stora chanser att er situation ser ut på helt annat sätt längre fram.

Här kan du läsa mer om:

» Depression efter förlossning

» Barns anknytning

Vänliga hälsningar,